Ingalill Sjögren

I morse blev jag väckt med kaffe och bulle på sängen – så mysigt! Eller… det kunde ha varit mysigt, om inte Lill-polarn hade varit så ivrig. Han studsade runt som en studsboll och tjatade om att jag skulle öppna presenterna fort, så att vi äntligen kunde gå ner och äta tårta. Kaffe stänkte åt alla håll, och det var nästan omöjligt att få honom att lugna sig.

Det visade sig att Lill-polarn hade följt med gubben och pojkarna till Mediamarkt och köpt ett makroobjektiv till mig. Vilken underbar present! Efteråt gick de in för att titta på tårtor, men innan någon hann blinka for Lill-polarn iväg som en liten vessla längs gångarna och vrålade: “Mitt!” Han skulle till varje pris ha den största semlan i hela butiken – en riktig jätte-semla.

Tobias skämdes så mycket över hans hoppsande att han vägrade följa med fler gånger om Lill-polarn skulle med. Lill-polarn själv var däremot helt övertygad om att han skulle orka hela semlan. Han förklarade stolt att han nog skulle börja expandera och bli lika stor och stark som David Hasselhoff! Micael skrattade bara och sa att semlan nog lägger sig på ett ställe – och att Lill-polarn i så fall kommer att se ut som en jätte-semla runt magen i stället.

Fredagar alltså – finns det något bättre? Jag kände mig så pepp i morse och bestämde mig för att köra en ordentlig storstädning så att allt är fint till gästerna i morgon och på söndag. Det behövs verkligen, för hallen är inte riktigt klar ännu, och gubbens arbetsrum har mer och mer förvandlats till ett förråd. Just nu ligger både hallens och Micaels nya golv där i väntan på sin tur.

Lill-polarn valde att stanna hemma för att se Baywatch med Esmeralda. Han lovade att städa under reklampauserna – och faktiskt, köket var superfint när jag kom hem! Han hade röjt undan, torkat alla skåp och fått det att blänka. Jag måste erkänna att jag blev riktigt imponerad.

Som belöning hade jag köpt kexchoklad och karameller till kvällens Let’s Dance, men planen sprack snabbt. När jag kom ut i köket stod Lill-polarn på vågen och vräkte i sig den ena kakan efter den andra. Esmeralda hade tydligen blivit helt betagen i David Hasselhoff och påstod att killar ska vara stora och muskulösa!

Då förklarade Lill-polarn med stort allvar att han faktiskt vägde jättemycket – ”minst ett kilo” – men att musklerna bara vilade lite just idag. Han hade ju dessutom tappat en del på vägen igår när det gick lite väl vilt till! När vågen envisades med att bara visa ett halvt kilo bestämde han sig för att fylla upp vikten med choklad.

Oj, så besviken Lill-polarn var när jag kom hem i dag! Han hade haft det så trevligt med Esmeralda i går och hade redan planerat att fortsätta mysa i lille-hagen idag. Men förstås – nu vräkte snön ner, och Esmeralda vägrade gå ut.

Det var riktigt synd om honom. Han har så svårt för att det är vår den ena dagen och full vinter den nästa. Där stod han i fönstret och tjurade, med armarna i kors och en blick som kunde smälta snö – om inte snön hade fallit så tätt!

Jag försökte muntra upp honom genom att visa två små solrosor som precis börjat sticka upp i krukan, men det hjälpte inte ett dugg. “Det kan ju kvitta nu när det blir vinter igen!” muttrade han. Allt var jobbigt, tyckte han. Inte ens mina bästa försök till pepp gick hem.

Men… det dröjde inte länge innan han gav efter för frestelsen. När snön föll så där tätt, måste man ju bara passa på! Medan jag var ute och gick med Shakira hade han tydligen letat reda på något att åka på — kälken vågade han sig inte på efter förra vinterns vurpa, så han tog… min finskål!

När jag kom tillbaka svischade han runt ute på gården, skrattade så han tjöt och höll i sig i de handtag han lyckats montera på skålen. Den snurrade runt som en karusell, och Lill-polarn såg ut som världens lyckligaste pinne.