Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

Osäkerhet kan komma plötsligt. Den kan dyka upp inför något vi egentligen ser fram emot, när vi står inför en uppgift eller när tankarna börjar måla upp scenarier som kanske aldrig kommer att hända.

För mig hjälper det att andas lugnt och påminna mig själv om att känslan snart går över. Jag behöver inte lösa allt på en gång. Det räcker att ta ett steg i taget.

Om en timme har jag fotograferat alla människor som jag ska fotografera på ett bröllop. När jag tänker så känns uppgiften kanske stor och lite överväldigande. Därför försöker jag koncentrera mig på nästa steg: vem ska fotograferas nu, var ska personen stå och hur vill jag fånga ögonblicket?

Sedan tar jag nästa steg. Och nästa.

När fotograferingen är klar väntar något som jag redan nu kan föreställa mig. Jag sitter hemma i soffan med en underbar måltid från thairestaurangen framför mig. Ljusen är tända, en brasa sprakar och i bakgrunden slötittar jag på något mysigt program.

Den bilden hjälper mig att komma ihåg att även en stund av osäkerhet har ett slut. Det finns något på andra sidan – vila, värme och känslan av att ha klarat av det jag skulle göra.

Ofta är osäkerheten dessutom obefogad. Det som kändes så stort innan blir kanske inte alls så svårt när jag väl är där. Ibland går fotograferingen bättre än jag vågat hoppas på, och jag upptäcker att jag faktiskt har haft kontroll hela tiden.

Kanske behöver vi inte alltid bli av med osäkerheten. Kanske kan vi låta den finnas där en stund, samtidigt som vi andas lugnt och fortsätter framåt.

Ett andetag.
Ett steg.
En uppgift i taget.

Och sedan väntar soffan, de tända ljusen och den sprakande brasan.

För mig hände det när jag var 16 år – den dagen då hyran skulle betalas.

Jag jobbade på en kryddfabrik och trodde nog att vuxenlivet fortfarande låg långt framför mig. Visst hade jag ett arbete och ett eget boende, men jag kände mig ändå som ett barn på många sätt. Jag hade knappast hunnit förstå vad ansvar verkligen innebar.

En dag var det en annan tjej på jobbet som ville smita iväg några timmar. Jag följde med. Det kändes kanske inte som någon stor sak just då. Vi tänkte nog inte särskilt långt, utan såg det mest som ett litet äventyr eller en chans att få några timmar ledigt.

Men arbetsgivaren såg allvarligare på saken.

Vi fick sparken båda två.

Skillnaden mellan oss var att hon bodde hemma hos sina föräldrar. Jag bodde själv. Och hyran skulle, som sagt, betalas.

Det var där och då som verkligheten hann ikapp mig. Det fanns ingen mamma eller pappa som kunde lösa situationen åt mig. Ingen annan som automatiskt tog hand om räkningarna eller såg till att maten stod på bordet. Jag hade ett hem att försörja och en hyra som väntade, oavsett om jag hade arbete eller inte.

Det blev helt enkelt till att börja leta jobb.

Jag minns känslan av oro, men också hur snabbt jag tvingades växa upp. Plötsligt handlade livet inte längre bara om vad jag ville göra, utan om vad jag behövde göra. Jag fick ta ansvar för mina beslut – även de mindre genomtänkta.

I efterhand kan jag förstå att det kanske var en dyrköpt läxa. Men ibland är det just sådana händelser som gör att man blir vuxen på riktigt. Inte den dag man fyller arton, tar körkort eller flyttar hemifrån, utan den dag man inser att ens handlingar får konsekvenser och att räkningarna ändå ska betalas.