Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

Härligt! Jag skulle precis sätta mig med en kopp kaffe och kolla alla bloggar på MN. Micael var ute med Lill-polarn för att måla det sista på brädorna runt fönstret, och för en gångs skull var det alldeles tyst i huset.

Jag njöt verkligen av lugnet – det händer inte ofta. I vanliga fall brukar Lill-polarn sitta bredvid och snattra oavbrutet om dagen, bullar som är slut, eller något nytt “genialiskt” projekt han fått för sig.

Men säg den frid som varar. Dörren flyger upp och in kommer Micael, ilsken som ett bi.
“– Kan vi inte skicka iväg Lill-polarn redan nu till Afrika? Han har ju terroriserat oss i 265 dagar, och det är fortfarande 100 kvar! Jag står inte ut längre!”

Jag hann knappt svara innan Lill-polarn tittade frågande på honom och sa:
“– Skulle bara få dig att jobba lite fortare!”

“– Med elchocker!!?” fräste Micael. “Du måste definitivt ha tappat en plugg!”

Lill-polarn såg helt förvånad ut.
“– Vadå plugg? Jag har ingen plugg!”

I dag tyckte jag faktiskt lite synd om Lill-polarn. Han hade stått hela förmiddagen och pysslat med små dekorationer i krukor — verkligen lagt ner tid och kärlek. Problemet var bara platsen han valt. Enligt honom “perfekt”. Enligt verkligheten… mitt i hästarnas promenadstråk.

Och hästarna, ja, de blev överlyckliga. De tyckte förstås att Lill-polarens konstverk såg utmärkt ut som lunchbuffé. När han senare kom ut med Esmeralda för att visa upp sina vackra skapelser, möttes de av halv-tuggade pumpor och några tappra kvistar som stod kvar.

Lill-polarens min var obetalbar. Han försökte förklara att hästarna hade ätit upp allt, men det hjälpte inte att peka — hästarna hade redan knatat vidare till Tobias tomt och stod där och betade fridfullt. Esmeralda såg måttligt övertygad ut.

Som tur var klev Micael in för att rädda situationen.
“– Wow! Vad duktig du är, Lill-polarn!” ropade han, så där med full inlevelse.

Esmeralda gick fram till den enda stora krukan som klarat sig. Den var faktiskt riktigt fin, så till och med hon började le.

Lill-polarn sken upp, nöjd som få. Han la till det sista som saknades i sitt mästerverk – ett par minibananer.
“– Har jag gjort själv!” skröt han stolt. “Visst…?”

Jag hade stortvätt i går, och naturligtvis hände det som inte får hända – min favorittröja hade krympt rejält. Jag gick omkring och muttrade för mig själv hela morgonen.

Inte blev det bättre när Lill-polarn glatt utbrast:
“– Åh! Den kanske passar mig nu!?”

Jag stirrade på honom över kaffekoppen medan han satt där, oskyldig som en liten ängel, med sin bulle i handen.

För att inte explodera gick jag ut till garaget för att se om marken börjat torka upp nu när vi rensat ut så mycket. Det såg faktiskt riktigt bra ut, så jag tänkte börja röja lite. Men så hör jag Lill-polarn ropa:
“– Skynda dig! Du måste komma!”

Jag rusade dit och hittade honom stående helt chockad vid högen med päls som blev kvar efter att jag borstat Shakira i går. Han såg allvarlig ut och sa:
“– Det måste ha regnat varmvatten! Hon har blivit en chihuahua med pälsrock!”

Och där bakom stod Shakira, helt oberörd, och tittade frågande på honom som om hon undrade varför han stod och pratade med pälsen hon tappat.

Ja, vad ska man säga? Ibland tror jag faktiskt att Lill-polarn har en träplugg lös – men det är nog just därför livet aldrig blir tråkigt här hemma.