Idag har Lill-polarn varit så himla mysig. Han hjälpte mig städa undan det sista i hallen och flytta allt pyssel till pysselskåpet. När jag gick igenom sakerna hittade jag ett litet runt snidat bord och ett skrin, båda i samma vackra trä och mönster. Jag tror att mina föräldrar köpte dem när de var i Ryssland.

Lill-polarn blev helt betagen! Han stod länge och beundrade sniderierna och frågade försiktigt om inte han kunde få dem.

I kokhusets krypin hittade vi dessutom en gammal marmorskiva med en liten hylla. Den ska egentligen sitta på en kommod. Jag förstår inte varför de tidigare ägarna stoppade in så mycket saker i krypinen – det verkar som om de till och med spikat igen väggarna efteråt! Det var ett riktigt bök att få ut allt, särskilt den gamla mangeln.

Lill-polarn fick då den geniala idén att dra fram marmorskivan framför pysselskåpet och ställa upp en spegel där. “Medan du fixar fika kan jag ordna lite fint här,” sa han glatt.

När jag kom tillbaka upp fick jag mig ett gott skratt. Där stod han på marmorskivan, iklädd hattar och pälsbitar från pysselskåpet. Han sjöng, bugade och snurrade, och hade gjort en egen liten enmansshow på sin nya scen.

Han var så stolt, så lycklig – och där han stod i sitt element kunde jag inte låta bli att tänka: det här kommer nog att bli hans absoluta favoritställe!

Nu har Micael åkt med Nina upp till Stockholm, så just nu är det bara Lill-polarn och jag hemma. Jag kände att jag måste ta tag i krypinet jag hållit på att städa i evigheter. Det blir aldrig riktigt rent där inne, så idag bestämde jag mig: nu ska allt ut! Jag får nog lägga upp lite saker på Tradera också – vi har dessutom några möbler som måste bort.

Lill-polarn såg genast sin chans och började plocka på sig “bra-att-ha-grejer”. Han försvann ut i hallen medan jag fortsatte att röja. Efter en stund hörde jag ett märkligt gnisslande ljud. När jag tittade ut fick jag hjärtat i halsgropen – där satt Lill-polarn och gungade för fullt!

Han hade tagit ett gammalt rep och en bräda från en trasig klätterstege jag hittat i krypinet, och byggt sig en egen gunga. Problemet var bara att han inte hade röjt bort allt det andra under. Hade han ramlat, hade han landat rakt på den gamla ullkardan som låg på golvet!

Lill-polarn däremot tyckte att hela städningen var kanon. “Tänk,” sa han, “nu får jag ju ett till rum – fullt med skatter!” Han såg så nöjd ut att jag nästan inte hade hjärta att säga emot.

Just nu känns det dock som att jag behöver en extra stark kopp kaffe. För varje gång jag tömmer ut något, verkar det som om sakerna på något magiskt sätt får fötter och smyger sig tillbaka in i krypinet igen. Och ibland… om jag står alldeles stilla… kan jag faktiskt höra det svagt där inifrån:

“Mitt, mitt, mitt… Oj! MITT!”

Efter att jag sett de datastyrda gubbarna hos Jane tänkte jag att det kunde vara en rolig grej att titta närmare på. Men nya sådana var lite väl dyra, så jag kollade på Tradera – och där fick jag tag på fyra stycken för 164 kronor. Perfekt! Jag tänkte genast att de skulle bli en bra present till Lill-polarn.

Även om han kan vara lite (okej, mycket!) jobbig ibland, så hjälper han alltid till så gott han kan och sprider oftast gott humör omkring sig. Jag har ju inte så mycket leksaker kvar nu när sönerna är tonåringar, så Lill-polarn har verkligen fått använda sin fantasi för att roa sig. Men nu, äntligen, hade jag något riktigt kul att överraska honom med.

Och vilken reaktion! Lill-polarn blev helt sjövild av glädje över sina kuber. Här kan ni höra hur han tyckte att de lät — och vilka idéer han fick direkt.

Han bestämde på en gång att vi måste skicka en chokladask till Jane som tack. Det spelade ingen roll att jag försökte förklara att det egentligen var Janes dotter som hade köpt kuberna till sin pojkvän. Enligt Lill-polarn fanns det helt säkert en massa spännande saker hemma hos Jane!

“Stockholm ligger ju inte på andra sidan jordklotet,” sa han bestämt. “Och jag har ju redan en koffert att resa med!”

Så idag ville han absolut stanna hemma med sina nya kuber – och planera resan till Jane.

När jag kom hem från jobbet gick jag direkt ut för att börja bära in höet som gubben hämtat från Uddevalla igår. Jag sa till Lill-polarn att det nog var bäst att han höll sig inne så länge – jag ville ju inte att han skulle försvinna bland alla höbalar. Jag hade till och med plockat fram lite pyssel och fixat choklad åt honom, så han skulle kunna sitta och mysa i lugn och ro.

Men så fort jag sa det såg jag hur ledsen han blev. Och ni vet hur det är – det går ju inte att stå emot Lill-polarn när han ser sådär förkrossad ut. Så till slut gav jag med mig.

Han var övertygad om att han var superstark och att lite hö knappast kunde vara något problem. Han kisade upp mot loftet och sneglade på de stora balarna – och jag såg hur modet började dala igen. Så vi bestämde oss för en plan: jag skulle bära och slänga upp balarna, och Lill-polarn skulle putta dem på plats däruppe. Perfekt fördelning, tyckte jag.

Allt gick fint till en början – tills jag plötsligt hör:
“1–2–3 Tjohej! … 1–2–3 Tjohej!”

När jag tittade upp fick jag se Lill-polarn klättra ut på en balk, svinga sig ut som värsta cirkusartisten och landa mitt i höet! Balarna jag just hade slängt upp låg i en stor hög och var på väg att rasa ner igen.

Först kände jag hur frustrationen bubblade upp, men sen kunde jag inte låta bli att le. Lill-polarn hade ju faktiskt gjort sitt allra bästa, och balarna är rätt tunga även för mig. Så jag bestämde mig för att skicka upp mina starka söner i stället – och avsluta dagen med varm choklad och smörgåsar uppe på loftet.