Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

Usch, inte alls lika gott väder idag! Jag kände hur all trädgårdsinspiration bara försvann i ett nafs. På vägen hem drömde jag mest om att tända en brasa, krypa upp i soffan och bara ta det lugnt. Trädgårdsarbetet får vänta tills det blir lite varmare igen.
När jag kom hem stod gubben ute med snickaren – båda såg lika missnöjda ut med vädret och stod och knorrade i kapp.

Väl inne i köket hann jag precis fånga upp Lill-polarn som var på väg att dratta i golvet från matbordet! Han hade nämligen lånat gubbens stora kockmössa från premiären på Ratatouille, och den var förstås på tok för stor. Han såg inte ett smack och hade trampat rakt på ett ägg, så nu halkade han runt som Bambi på is – mitt på köksbordet!

Vi ska bara inte tala om hur köket såg ut sedan… Mjöl överallt, kladdiga bunkar och ett antal misstänkt deformerade degklumpar. Lill-polarn hade tydligen fått för sig att baka bröd, bullar och muffins – och dessutom öva sig på att göra “världens största tårta”! Han fyller ju år snart och hade bestämt att tårtan skulle vara så stor att den knappt fick plats i kylen.
Jag hade sagt till honom att om inte en vanlig tårta dög, då fick han allt baka sin jättevariant själv. Det verkar som han tog mig på orden…

Vilket underbart väder det är idag! Lill-polarn följde med ner till hagen när vi skulle ta in hästarna, och redan där började idéerna flöda. När vi kom vid kullen tyckte han att vi kunde passa på att rensa och så lite nya blommor. Han hade nämligen hittat mina fröpåsar med sommarblommor och gjort anspråk på dem direkt.

Förra året sådde jag i omgångar längs muren, men det blev aldrig riktigt som jag tänkt mig. Enligt Lill-polarn beror det på att jag “inte har några gröna labbar” – till skillnad från honom. Men nu när han själv ska stå för projektet, lovar han att det kommer bli ett riktigt blomsterhav. Grannarna kommer bli gröna av avund, säger han, och hans blommor kommer att lysa över hela Kållered. Snart kommer alla vilja ha hans “experthjälp”.

När vi kom hem försökte Lill-polarn pumpa vatten i vår trädgårdsfontän, men det gick inte riktigt som han tänkt. Till slut stod han där, frustrerad och studsade upp och ner som en liten kanin med nageltrång. Jag fick lugna honom och förklara att fontänen faktiskt bara är en prydnad – man måste fylla på vattnet för hand, med hink inifrån huset.

“Jaha…” hördes en snopen liten röst då, följt av en mycket bekymrad suck.

I dag är det full fart här hemma. Gubben ska tapetsera färdigt och lägga golvet uppe i hallen, och som vanligt blir det lite extra dramatik när möbler ska flyttas runt. Lill-polarn blev nämligen alldeles stressad när han hörde att vi skulle flytta på pysselskåpet igen. Han har fortfarande inte riktigt smält att vi bytte ut det gamla – även om han innerst inne tycker att det nya är bättre. Det enda smolket i bägaren är att spegeln inte längre passar på dörren.

Hade han fått vara med och köpa skåp själv så hade ju “allt passat som en smäck”, som han uttrycker det. Nu tog han därför på sig rollen som flyttledare, för att “övervaka” att skåpet hamnade precis rätt när golvet är på plats.

Själv satt jag nere och pillade lite med hemsidan när jag plötsligt hörde ett konstigt frasande och sprakande ljud följt av ett:
“Men herregud, Lill-polarn!”

Jag flög uppför trappan med hjärtat i halsgropen – och möts av synen av Lill-polarn som sprattlar som en tok medan han håller i eltråden. Jag hann stelna av skräck innan jag kom på att vi faktiskt hade stängt av strömmen där uppe. Lill-polarn vek sig av skratt när han såg min min – men det skrattet fastnade ganska snabbt när jag kallt föreslog att pysselskåpet kanske gör sig bäst… på tippen.

Det är väldigt sällan jag köper trisslotter eller spelar överhuvudtaget, men i dag tänkte jag testa något nytt. Jag bestämde mig för att ta de pengarna jag får in från Maria Nova och spela lite på nätet. Jag är inte särskilt förtjust i sånt, men tänkte att det kan ju vara roligt att prova ett tag i alla fall.

Det gick som det brukar – nit, nit och ännu mer nit. Jag satt och småmuttrade för mig själv framför skärmen när Lill-polarn dök upp. Trött och lite seg efter jobbet som jag var, började jag gnälla högt för mig själv: om nitlotterna, om hur tuff dagen hade varit, all eländig snö som vräkt ner under natten och hur kaffet givetvis inte var klart när jag kom hem. Och som grädde på moset – jag hade fått ställa bilen nere hos Rosa eftersom en jättelastbil spärrade vägen.

Då hör jag plötsligt ett mummel bakom mig:
“Jaha, kärringgnäll.”

– Va!? Vad sa du nu???
– Inget! sa han snabbt. “Vad fräsch du ser ut i dag.”

Jag började fixa kaffet, och i bakgrunden hörde jag hur Lill-polarn började muttra och klicka på datorn. “Hm, verkar som han också haft en tuff dag,” tänkte jag distraherat.

Tills jag plötsligt insåg – jag hade inte loggat ut!
När jag vände mig om var det redan för sent. Lill-polarn satt där mitt i spelet och tryckte vilt, och innan jag hann stoppa honom var alla mina pengar borta. Sen flög han förbi mig som en avlöning på löning – rakt ut ur rummet med blixtens hastighet.

Jaha! Där försvann den spelbudgeten.