... dina symboler här ...

Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

Tar det aldrig slut?

av

Tar det aldrig slut?

Jag kände mig riktigt nöjd idag. Lill-polarn hade med sig sin kamera och skulle fortsätta fotografera sitt objekt – Backtussen. Äntligen en lugn dag! Jag såg fram emot att slippa stressa och att i lugn och ro kunna ta tag i vad han egentligen ställt till med i den stora städskrubben. Ja, det kändes som att det här kunde bli en helt perfekt dag.

Efter ett tag började det dock kännas lite för tyst. Ingen Lill-polare i sikte, och en tomhet spred sig som en föraning. Fabriksgubbarna skulle snart gå på lunch, och då gäller det verkligen att hålla sig ur vägen.

När jag till sist gick in till damernas omklädningsrum fick jag mig en chock. Där satt Lill-polarn på bänken – helt intrasslad i garn! Bara en liten lapp återstod av Ullrikas ny­stickade tröja. Shit! Ullrika, som varit så stolt över att äntligen ha stickat färdigt den efter ett halvår! Två små tvillingar hemma och knappt någon egen tid… och så händer det här! Jag kände hur ilskan bubblade upp.

Men Lill-polarn såg helt oförstående ut. Han menade att han ju bara skulle “dra bort tråden lite åt Ullrika,” men den blev “bara längre och längre”, och då hade han passat på att leka Spindelmannen – “nu när det helt plötsligt fanns så mycket tråd, sådär bara!”

Han såg på mig med sina stora ögon och tillade att han faktiskt bara gjort som jag brukar säga: “Det gäller ju att passa på.”

Ahhhh! Vad trött man kan bli ibland. I morgon är det minsann Lill-polarn som får sticka en ny tröja. 🧶😤🕸️

1 Objekt 365 Dagar

av

I Objekt 365 Dagar

Wow! Vilket liv det var på den andra städerskan i morse. Hon tittade på mig med stora ögon och undrade om jag hade sett hur det såg ut i skrubben. Jag kände bara att jag var alldeles för trött för att orka deala med henne, men nyfikenheten tog överhanden.

När jag tittade in fick jag mig en smärre chock. Lill-polarn hade verkligen bekämpat sina “monster” – det syntes tydligt. Han hade hoppat, stampat och dragit omkring på allt som gick att rubba. Nu fattade jag varför han somnade så fort igår!

Jag fick försöka spela lite dum och stämma in i klagosången. Under tiden kikade Lill-polarn fram under min fleecejacka, sprickfärdig av stolthet. Han viskade:
“Visst var jag duktig!?”

Jag hade med mig en gammal minikamera som min storebror hade när han var liten, och jag gav den till Lill-polarn – inte för att han egentligen förtjänade det, utan mest för att jag skulle få en stunds lugn och ro.

Men oj, vilken lycka! Lill-polarn strålade och tyckte plötsligt att han var jättestor. Nu skulle han minsann också vara med i “1 Objekt – 365 Dagar”! Jag hann knappt börja förklara hur kameran fungerade innan han var borta som ett skott.

När jag gick ut i korridoren såg jag något konstigt i fönstret. En massa öronproppar låg utspridda, och min första tanke var: “Jänspikar! Slapp-gubbar som dräller skräp överallt!” Men så kom Lill-polarn, helt fokuserad. Han hade hittat sitt första fotoobjekt:
‘Backtussen som låg ner!’

Han stod blick stilla, koncentrerad och stolt med sin lilla kamera. Jag har nog aldrig sett Lill-polarn så tyst och sammanbiten. Det här projektet kanske kommer fungera riktigt bra – till och med i ett helt år!

Så här blev det!

av

I går  när jag påbörjade städa ur Tobias rum, så skulle jag senare hjälpa Rosas lillebror med att flytta. Jag ville inte ditt och lukta svett, även att vi bara skulle springa med kartonger. Vi har just nu gäster i huset och varmvattnet var total slut, det var svin kallt. Kände redan där hur irritationen började växa, så jag fråga Tobias om jag inte kunde gå upp till honom och duscha, med tanke på att vi röjde upp skräpet i hans gamla rum så såg han lite stressad ut när jag nu gnällig och eländig skulle upp till honom.

Det är Tobias hus och han måste ju få om han nu tycker det är så trivsamt att sitta bland matrester och dylikt. Men till min glädje så håller han det vad jag tycker acceptabelt snyggt.  Däremot höll jag på att få hjärnsläpp när jag såg att kartongerna som gubben skulle slänga bara hade flyttat sig 10 meter ut i hallen. Vi skall bara inte gå in på hur syrak jag blev. Tobias försöker verkligen att hålla rent och då är gubben där och kör ”tar det sedan”.

Gubben fick en utskällning så taket lyfte i morse och när jag kom hem från att hjälp till att städa ur hos Rosas lillebror, så var varenda kartong borta, även hos Tobias. Och de var i lastade i lastbilen och inte i ladan där det annars brukar hamna. Självklart skall ungarnas renovering prioriteras, men nu är jag så trött på att sitta blixts stilla på dass för att toa holken inte skall välta. Jag är så morgontrött och att behöva starta med att tänka på det tar musten ur mig. Vad tusan! jag vet att annat måste tas först! men hallå! ett par skruvar? jag tror inte att de kommer att ruinera oss fullständigt? jag behöver ju inte ha dem i guld.

Hallen

Men nu är här fint och undanplockat. Helt otroligt att man kan se att jag har en hall, det är ju inget litet hus vi har och varför skall det vara så svårt att få gubben att fatta utan att man skall behöva bli pisse sur. Hädan efter kommer jag att slänga allt som inte ligger där det skall. Renoveringen kommer även att på börjas här inne. Vi kan ju tapetsera en kärring onsdag, hela tapeter gör ju jätte mycket.

Skulle bara ha lite glass!

av

Men! var är glassen?

I morse kom Rosa och hämtade mig och Lill-polarn. Vi skulle städa ur hennes lillebrors lägenhet innan klockan tolv, och sedan åka över till den nya lägenheten för att äta smörgåstårta. Mums! Det är ju bland det godaste som finns, och som tur var var det inte särskilt smutsigt heller – vi var dessutom ganska många som hjälptes åt.

Lill-polarn såg dock helt chockad ut när vi kom in. Lägenheten var tom, och han tyckte så synd om Lennart som “inte hade några möbler”. Jag vet inte hur många gånger Rosa och jag fick förklara att möblerna redan flyttat till den andra lägenheten, och att vi bara skulle städa. Han kunde alltså behålla sin lilla veckopeng med gott samvete.

Snart tog han tag i en dammtrasa och började torka lister och trösklar, fullt koncentrerad. Men plötsligt hör jag Rosa utbrista:
“Men jösses då!”

Lill-polarn hade fått för sig att kolla i frysen efter glass och tagit pallen som jag nyss gått förbi – jag hade inte ens märkt att han stod där! Jag trodde han var i sovrummet och städade. Så det var en rejält frusen och stel liten hjälpreda vi fick ta med oss över till nästa lägenhet.

Men så fort vi klev innanför dörren kvicknade han till. Med stora ögon utbrast han:
“Jösses! Vad möbler – och vilken röra!”

Jag fick låta honom sitta på min axel så jag inte skulle tappa bort honom i flyttkaoset. Och smörgåstårtan? Den smakade alldeles ljuvligt!

Hjälp!

av

Hjälp!

När Tobias äntligen kom ner släntrandes idag ville Lill-polarn absolut hjälpa till att tömma rummet. Han har aldrig fått vara där inne förut, så det här var förstås jättespännande.

Tobias såg mest uppgiven ut och suckade: “Shit, var ska jag börja?”
Jag sa bara åt honom att ta det han ville ha och kasta resten på golvet – vad som helst, bara det började hända något, så jag kunde städa ur. Jag kände mig faktiskt minst lika desperat som matadoren i Disneys Ferdinand!

Lill-polarn sken upp som en liten sol och började kasta CD-skivor omkring sig, medan han for runt som en virvelvind för att hinna snoka igenom allt innan Tobias hann plocka med sig det. I hans ögon var rummet som ett hav av spännande skatter – och allt skulle förstås sparas.

Efter en stund hörde jag hur irriterad Tobias lät däruppe, så jag började gå upp för att kolla läget. Men jag hann bara halvvägs i trappan innan Lill-polarn kom farande, helt skräckslagen!

Tobias hade tydligen tröttnat på Lill-polarns kaxighet och satt scream-masken runt lampan. Stackars Lill-polarn – han hade blivit dödsrädd och gömt sig hos Shakira. Fy tusan så taskigt gjort!

Nu har han i alla fall fått lite godis som tröst, och Tobias har visat hur mediastolen fungerar. Så nu sitter Lill-polarn där, inlindad i en filt, och lyssnar på sagor medan Tobias håller honom sällskap.

Artikel