Skrivutmaningar

Dagens skrivuppmaning: Hur skriver man det folk faktiskt vill läsa?

Ibland tänker jag på hur annorlunda bloggandet var förr. När jag bloggade på Maria Nova var vi flera som läste varandras inlägg, kommenterade, skrattade, skickade jul‑swapp och faktiskt träffades i verkligheten. Det var som ett litet kvarter på internet där alla hade sina egna små digitala hus, pyntade med bannrar, glitter och personliga små detaljer.

Jag skrev varje dag om Lill‑polarn, och det satt folk och väntade på nästa del. Det var en varm och levande tid — en tid då bloggar var personliga, röriga, charmiga och helt utan reklam.

Nu finns det nästan inga bloggar kvar. De som finns är ofta influensersidor, nedlusade med annonser, sponsrade länkar och perfekta bilder. Det är snyggt, absolut, men det är inte hemma. Det är inte den där känslan av att öppna dörren till någons vardag och få följa med.

Min blogg läses nog av en handfull personer, och vet du? Det gör ingenting.

Jag bloggar för min egen skull. För att det är mysigt. För att jag älskar att gå tillbaka i tiden och se hur mycket som hänt på gården, hur vi utvecklats, hur djuren kommit och gått, hur resorna format oss. Det är som en levande dagbok, en tidskapsel jag bygger för mig själv.

Men jag saknar Maria Nova‑tiden. Den där gemenskapen. Den där känslan av att vi var ett litet gäng som delade livet, inte bara innehåll.

Kanske är det därför jag fortsätter — för att hålla kvar en liten bit av det som var.

Dagens skrivuppmaning: Vad är det mest spontana du någonsin har gjort?

När jag tänker tillbaka på min tonårstid finns det en enda händelse som fortfarande får mig att le lite åt mig själv. Jag var 13 år, nyinflyttad från Sjövik till Mölndal, och egentligen så blyg att jag helst hade smält in i tapeten. Men en granne berättade att bara några radhus bort bodde en tjej i min egen ålder.

Och något hände i mig just då. En liten gnista av mod, kanske. Eller ren spontanitet.

Jag gick dit. Till hennes dörr. Knackade. Presenterade mig och sa att jag var nyinflyttad.

Det blev aldrig så att vi umgicks – livet ville något annat just då – men den stunden har stannat kvar. För det var jag som tog steget. Jag som vågade trots att hela kroppen egentligen ville springa åt andra hållet.

Det är fortfarande det mest spontana jag gjort. Och kanske också ett av de första ögonblicken där jag märkte att jag faktiskt kunde överraska mig själv.

Dagens skrivuppmaning: Hur hittar du tid för egenvård?

Det har tagit tid för mig att förstå att egenvård inte handlar om lyx, utan om att lyssna på kroppen när den viskar – eller ropar – att tempot är för högt. Förr körde jag på i ett enda långt svep. Projekt, jobb, idéer, skapande… allt skulle bli klart på studs, och jag envisades med att orka lite till, och lite till.

Men nu är det annorlunda.

Jag har blivit bättre på att höra när kroppen säger stopp. När huvudet blir tungt eller när energin börjar rinna av mig, då pausar jag. Avslutar. Lägger undan. Jag tar mig tid – inte för att jag råkar ha den, utan för att jag ger den till mig själv.

Det har blivit en vana att skapa små mystillfällen i vardagen. Ett hemmaspa minst en gång i veckan, en stund med varm dusch, ansiktsmask, mjuk musik och tystnad. Små ritualer som får mig att landa och som påminner mig om att jag inte behöver springa längre.

Jag har trappat ner tempot rejält, och det känns som att jag äntligen lever i takt med mig själv. Egenvård är inte längre något jag försöker klämma in – det är något jag låter ta plats när kroppen eller huvudet säger ifrån. Och det gör livet mjukare, mer hållbart, mer mitt.

Dagens skrivuppmaning: Vilken plats har du besökt som kändes som hemma?

Det är något särskilt med Slovenien. Redan från första dagen möttes vi av en värme som inte gick att ta miste på – människor som log, tog sig tid, och som verkade genuint måna om både naturen och varandra. Allt kändes avslappnat, tryggt och välkomnande.

Vi trivdes direkt. Maten var god, servicen fantastisk och det fanns ett lugn i affärerna som man nästan glömt att man kan uppleva – att få gå runt i sin egen takt, utan stress, utan trängsel. Bara ro.

Vi hann bara se Ljubljana och Lake Bled den här gången, men det räckte för att vi skulle bli förälskade i landet. Ljubljana med sina broar, små torg och den gröna floden som slingrar sig genom staden. Bled med sitt sagolika ljus, den lilla ön och bergen som vakar runt sjön.

Slovenien är ett land som bjuder in en att andas lite djupare. Och vi vet redan att vi kommer tillbaka – för att se mer, uppleva mer och fortsätta upptäcka det där stilla, vänliga och vackra som gjorde att det kändes som att komma hem.

dagens skrivuppmaning: Vad är en sak du önskar att du hade börjat göra tidigare i livet?

När jag tänker tillbaka på mitt liv ser jag en människa som alltid var i rörelse. Jag for hit och dit, sydde kläder, dekorationsmålade gardiner, byggde leksaker, umgicks med ett helt gäng barn och vuxna – och allt det där gjorde jag med en energi som jag idag knappt förstår var den kom ifrån.

På bilderna från den tiden ser jag en tunn person med trötta ögon. Jag ser någon som bar mycket, som skapade mycket, som gav mycket – men som sällan stannade upp. Det är först nu, när jag har hittat ett lugnare tempo, som jag inser hur viktigt det är att dra i bromsen ibland. Att lyssna på kroppen. Att ge sig själv samma omsorg som man ger andra.

Det är det jag önskar att jag hade börjat göra tidigare: att ta vara på mig själv. Att vila. Att prioritera. Att låta livet få vara mjukt, inte bara fullt av projekt och fart.

Idag gör jag det. Idag väljer jag mig själv oftare. Och det känns som att jag äntligen kommit ikapp den där unga versionen av mig – hon som sprang så fort att hon aldrig hann andas.