Skrivutmaningar

Dagens skrivuppmaning är: “Om ditt framtida jag kunde skicka ett meddelande till dig, vad hoppas du att det skulle säga?”

Känn dig inte så sorgsen och tung.

Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Vissa dagar känns det som om man bär hela världens bekymmer på axlarna, tillsammans med en överfull matkasse, en säck jord och en hund som plötsligt bestämt sig för att stanna exakt där trottoaren börjar. Men ändå: känn dig inte så sorgsen och tung.

Det kommer att bli bättre.

Människorna kommer att bli vänligare igen. De kommer att börja lyssna på varandra, inte bara vänta på sin tur att svara. De kommer att förstå att man kan tycka olika utan att behöva förvandla varje samtal till en mindre brandhärd. Kanske kommer de till och med att upptäcka att ett vänligt ord inte kostar någonting.

Och respekt – den kommer tillbaka.

Inte på det där högtidliga sättet, med fanfarer och presskonferenser. Utan i det lilla. När någon håller upp dörren. När en granne frågar hur man mår och faktiskt väntar på svaret. När människor slutar tala om andra som om de vore problem som ska lösas och börjar se dem som människor med trötta dagar, dåliga erfarenheter och ett behov av lite medmänsklighet.

Mitt framtida jag kanske också skulle skriva att jag inte behöver vara så rädd för att allt ska gå åt skogen. För även om en del saker går åt skogen, så växer det ofta något där också. En nässla. En vallmo. En envis liten planta som ingen har bett om, men som ändå dyker upp mellan stenarna och påminner om att livet har sina egna planer.

Kanske skulle jag få veta att alla bekymmer jag bar på inte blev så stora som de kändes just då. Att några av dem löste sig. Andra försvann av sig själva. Och vissa fick helt enkelt följa med en bit, tills jag en dag upptäckte att jag inte längre behövde bära dem.

”Du gjorde så gott du kunde”, skulle mitt framtida jag kanske skriva.

Och det är nog det meddelande jag behöver allra mest.

Inte att jag lyckades med allt. Inte att huset alltid var i ordning, att trädgården var ogräsfri eller att jag hade svar på alla frågor. Bara att jag fortsatte. Att jag vattnade det som behövde vatten, klappade hundarna, lagade något att äta och försökte hitta en liten strimma ljus även de dagar då himlen mest såg ut som en gammal diskhandduk.

Så om mitt framtida jag kunde skicka ett meddelande till mig i dag, hoppas jag att det skulle säga:

Känn dig inte så sorgsen och tung. Du behöver inte lösa hela världen före frukost. Ta en sak i taget. Andas. Titta på något som växer.

Människorna kommer att hitta tillbaka till vänligheten.

De kommer att respektera varandra igen.

Det finns stunder på resor som fastnar, inte för att de är stora eller dramatiska, utan för att de är oväntat perfekta. För mig var en sådan stund när vi satt vid kanalen i Budapest, med utsikt mot det upplysta slottet som speglade sig i vattnet. Kvällen var mjuk, luften varm, och staden kändes som om den andades långsamt.

Vi beställde gulyás, mest för att det hör till – men jag hade inga stora förväntningar. Jag brukar ju inte ens gilla gulaschsoppa. Men herregud… vilken överraskning.

Soppan kom in rykande het, djupt röd och doftande av paprika, kött och långkok. Smaken var fyllig, rund och nästan sammetslen. Kryddorna var perfekta, värmen precis lagom, och varje sked kändes som en liten hyllning till ungersk mattradition.

Det var som om Budapest sa: “Du trodde du visste vad gulyás är. Låt mig visa dig hur det egentligen ska smaka.”

Och jag fick tänka om. Totalt.

Att sitta där vid kanalen, med slottet som kuliss och en soppa som överraskade mig på djupet – det blev ett av de där ögonblicken som man bär med sig långt efter resan.

Det finns en grej jag önskar att skolan lärde ut. Inte matematik, inte geografi, inte hur man stavar till ”sällsynt” utan att kolla Google tre gånger. Nej — jag önskar att någon hade lärt barnen respekt.

Jag jobbar som vaktmästare och städare på två idrottshallar. Två hallar, två arenor fulla av ungdomar, och dagligen blir jag så trött — inte i kroppen (även om ryggen har åsikter), utan i själen. Det är bristen på respekt. Den som riktas mot mig, mot varandra, mot lokalerna. Det är inte alltid stora grejer — det är tusen små. Skräp som flyger som höstlöv över golvet. En ung tjej som petar in tuggummit under bänken medan jag står tre meter bort och ser rakt på henne. Killar som springer genom fuktigt nymoppade golv, skrattande, medan jag står där med moppen och min sista nerv.

Och så det tysta — blicken som glider rakt genom mig, som om jag var en möbel. Eller värre: en möbel de måste gå runt.

Det handlar inte om att jag vill ha applåder för att jag gör mitt jobb. Jag behöver ingen parad. Men jag skulle vilja kliva in på morgonen och känna att hallen är vår — min och deras — en gemensam plats som alla har ansvar för. Istället känner jag mig som en osynlig docka som städar upp efter människor som inte ens registrerar att jag existerar förrän toaletten är slut på papper.

Det värsta? Det blir värre för varje år. Jag har märkt en förskjutning — en långsam, mjuk glidning — från att ungarna åtminstone såg generade ut när de blev tillsagda, till att de nu himlar med ögonen eller, på riktigt, säger ”det är ju ditt jobb.” Ja. Det är mitt jobb. Men det är inte mitt jobb att bli osedd av dig.

Men så. Då och då. Någonstans mellan tuggummit under bänken och den tredje omkullsparkade papperskorgen, kommer en elev — oftast en tyst sådan, en sån som också verkar osedd — och säger ”tack” eller ”tusan vad rent det blev” eller stannar upp en halv sekund för att hålla upp dörren. Och då, precis då, minns jag varför jag fortfarande är kvar. För de finns. De respektfulla. De syns bara inte för att de inte gör oväsen.

Så om jag fick önska en sak att skolan lärde ut — förutom att man faktiskt ska veta hur man stavar till ”sällsynt” utan Google — så vore det detta: att respekt inte är något man har eller saknar, utan något man gör. En handling. Ett val. Varje dag, varje möte, även med den som står med moppen.

Det finns så mycket unikt med 📄 Gustav att det är svårt att välja bara en sak. Han kom till oss för snart två år sedan – mager, skygg och våldsamt hungrig. Så hungrig att han inte brydde sig om att vi hade hundar och andra katter. Han kom vilt skrekande varje dag, bestämd att få sitt.

I dag är han en helt annan katt. Han älskar hundarna och vill till varje pris 📄 följa med på 📄 hundpromenaderna. Skriker hysteriskt tills han får följa med, varje gång. Han älskar att vara med när vi jobbar i trädgården och är alltid i närheten. När han sover så sover han väldigt hårt, och 📄 sträcker ut sig i full längd och har mängder av olika ljud för sig.

Men det mest unika? Han bryr sig inte om att det regnar. Han kommer ibland in som en våt disktrasa och är den första katten jag någonsin har fått torka med en handduk för att han är så genomblöt. Ingen paraply, inget skydd – han går rakt ut i regnet som om det inte existerade.

Och det är väl precis så det är med Gustav – han gör allting på sitt eget sätt, och vi skulle inte vilja ha det på något annat.

Det kom inte från någon guru på ett berg. Inte från en självhjälpsbok med guldembossad titel. Det kom på ett kök, över en kopp kaffe som stått lite för länge, från någon som kände mig bättre än jag ville erkänna just då.

”Var snäll mot dig själv. Var snäll mot andra. Men ta inte skit.”

Tre korta meningar. Ändå tar det ett helt liv att lära sig vad de egentligen betyder.

Den första: Var snäll mot dig själv

Det här är den svåraste. Vi pratar så gärna om selfcare numera — ansiktsmasker och bubblebad och ”ta en stund för dig själv”. Men att vara snäll mot sig själv är inte en ansiktsmask. Det är att sluta prata om sig själv på ett sätt man aldrig skulle prata om sin värsta fiende, än mindre sin bästa vän.

Jag minns en höst när allt i trädgården gick åt skogen. Bladmögel på tomaterna, sniglaran åt upp sallaten, och jag stod där med händerna fulla av murken basilika och sa till mig själv att jag var värdelösoch att odla kanske inte var något för mig.

Det var då jag tänkte på de där orden. Och tänkte: skulle jag säga det här till en vän? Skulle jag säga åt henne att hon var värdelös för att det blev bladmögel? Aldrig i livet. Jag skulle ge henne en kram och en kopp te och säga att det finns nytt frö till våren.

Så varför inte säga det till mig själv?

Den andra: Var snäll mot andra

Den här är lättare, tycker man. Tills man möter någon som är irriterande i kassakön. Eller granne som klipper gräset klockan sju en söndagsmorgon. Eller den där personen på nätet som har helt fel om allt och dessutom är otrevlig.

Men snällhet är inte samma sak som att vara trevlig. Snällhet är att komma ihåg att man inte vet vad den andra bär på. Att grannen kanske inte har sovit. Att personen i kassan kanske precis fått ett samtal hon inte ville ha.

Snällhet kostar nästan ingenting. Avsaknaden av den kostar allt.

Den tredje: Men ta inte skit

Och här är det jag älskar rådet. För det hade varit så lätt att stanna vid de två första meningarna och låta det bli en plattityd. En lappar med blomtypografi på Pinterest. ”Var snäll, sprid glädje, lev älska skratta.”

Men det tredje tillägget gör det till något helt annat. Det säger: snällhet är inte svaghet. Snällhet är inte att säga ja till allt, att låta folk kliva på en, att tyst finna sig i saker som inte är okej.

Man kan vara snäll och ändå sätta en gräns. Man kan vara snäll och ändå säga nej. Man kan vara snäll och ändå gå därifrån.

Det är egentligen det modigaste som finns: att vara mjuk där det behövs och hård där det behövs, och att veta skillnaden.