Skrivutmaningar

Dagens skrivuppmaning: Om lönen var densamma, vilket jobb skulle du ha just nu och varför?

Det finns jobb som fastnar i kroppen, sådana som man bär med sig långt efter att man lämnat dem. För mig är det fastighetsbolaget. Inte vilket som helst – utan ett som var som Bo & Son. Ett företag där dagarna aldrig såg likadana ut och där man fick kliva in i människors liv, miljöer och små världar på ett sätt som kändes både meningsfullt och roligt.

Jag minns fortfarande uppdragen från filmbolagen. De där helt otroliga husen och lokalerna som skulle städas inför inspelning. Att gå runt i rum som såg ut som filmkulisser redan innan kamerorna kom, känna atmosfären, göra allt skinande rent – och sedan, långt senare, se filmen och veta att jag har varit där. Jag har sett det innan det blev magi på skärmen. Det gav en märklig sorts stolthet, som om man hade en liten, hemlig roll i något större. 📄 Ruffigt värre!

Och så fanns de gamla bostadsföreningarna. De där söta, lite slitna fastigheterna där någon ringde och sa: “Kan ni plantera lite blommor? Fixa till entrén? Göra det fint här igen?” Det var något så fint i det. Att få skapa trivsel. Att sätta färg i en rabatt, ordna till en gård, känna att människor skulle komma hem till något som kändes välkomnande. Det var ett jobb där man fick använda både händerna och hjärtat. 📄 En dag på kontoret!

Visst var det tungt ibland. Kroppen fick jobba, och dagarna kunde vara långa. Men det var också ett jobb där man aldrig kände sig instängd. Det var varierat, levande, fullt av möten och små uppdrag som tillsammans blev en helhet. Ett jobb där man såg resultat direkt – och där man visste att det man gjorde faktiskt betydde något.

Om lönen var densamma skulle jag välja det igen, utan tvekan. För det var roligt. På riktigt roligt. 📄 Ups!

Dagens skrivuppmaning: Berätta om en hobby du har plockat upp nyligen — vad fick dig att börja med den?

Det började egentligen ganska oskyldigt. Jag skaffade två odlingstunnlar för att kunna odla lite mer grönsaker och några örter. Bara det där lilla extra som gör maten roligare och trädgården mer levande.

Men tunnlarna fylldes. Och fylldes. Och fylldes.

Plötsligt stod jag där med ett överflöd av örter i alla tänkbara former och dofter. Mer än jag någonsin kunnat använda i maten. Det var som om trädgården sa: “Varsågod, här får du allt. Nu får du lista ut vad du ska göra med det.”

Så jag gjorde det enda rimliga: Jag bad Copilot ge mig 100 saker man kan göra med örter.

Och wow. Det var som att öppna en dörr till en helt ny värld.

Jag började prova mig fram. Först försiktigt, sedan mer modigt. Jag lärde mig att extrahera, infusera, torka, blanda, värma, kyla, skaka, sila och smaka. Jag lärde mig vad som händer när man låter naturen jobba tillsammans med tid, värme och tålamod.

Idag använder jag:

• mitt eget örtshampo
• mina egenblandade teer
• mina egna ört- och vitaminbarer som jag tar med till jobbet
• och i örteriet står just nu mitt första mjöd på jäsning

Det är som om örterna har tagit min hand och lett mig vidare, steg för steg, in i en hobby som är både kreativ, lugnande och full av upptäckter. Jag lär mig fortfarande nya områden att utforska — och varje gång jag tror att jag sett allt, dyker det upp något nytt.

Det här är min resa in i örtläran. Och den har bara börjat.

Dagens skrivuppmaning: Vilken fiktiv värld skulle vara roligast att semestra i?

Om jag fick välja en fiktiv värld att semestra i, skulle jag utan tvekan styra stegen mot Vattnaldal – den där dimhöljda dalen i Midgård där alverna lever som om tiden själv går lite långsammare. Det är något med ljuset där, som om solen filtreras genom århundraden av visdom innan den når marken.

Jag föreställer mig hur jag vandrar in i dalen en tidig morgon. Dimman ligger som ett mjukt sidenband mellan bergsväggarna, och varje steg känns som att gå djupare in i en saga. Träden är höga och stilla, nästan som om de lyssnar. Och någonstans längre in hörs en svag melodi – alvernas sång, lika klar som vatten som rinner över sten.

Att semestra här skulle inte handla om att “göra saker”, utan om att vara. Sitta vid en glittrande bäck och dricka något örtigt som en alv bryggt. Låta tankarna vandra lika fritt som vinden mellan bergstopparna. Kanske få en glimt av deras smedjor där silver och stjärnljus vävs samman till något som inte riktigt går att förklara.

Och på kvällen… ja, då skulle dalen lysa. Inte av lampor, utan av eldflugor, kristaller och den där märkliga alvglansen som verkar komma från själva marken. En stilla, mjuk magi som får en att känna att världen är större än man trott.

Vattnaldal är inte bara en plats – det är ett andetag, en paus, en påminnelse om att skönhet kan vara både stilla och stark på samma gång. En perfekt semester för själen.

Dagens skrivuppmaning: Om du var tvungen att göra en tatuering just nu, vad skulle det vara och varför?

Det finns något charmigt med tanken på att göra en tatuering på impuls. Inte en sådan där man planerar i månader, utan en som kommer direkt från hjärtat, från minnet, från den där delen av mig som fortfarande är lite busig och fri.

Om jag var tvungen att göra en tatuering just nu, skulle det utan tvekan bli Marsupilami — den där gula, prickiga, helt omöjliga lilla varelsen med en svans som är längre än alla rim och regler. Jag funderade på honom när jag var yngre, och det är något med den tanken som fortfarande får mig att le.

Jag ser det framför mig: Marsupilamis långa svans som slingrar sig runt min ankel, som om han håller fast mig lite, som om han säger: “Du är fortfarande den där som skrattar åt det oväntade.”

Han är så otroligt söt. Inte på det gulliga sättet som små figurer brukar vara, utan på det där vilda, spralliga, nästan akrobatiska sättet. En energi som hoppar, studsar, slänger sig — och ändå känns trygg och snäll. Precis den sortens energi man ibland behöver bära med sig.

Kanske är det därför tatueringen fortfarande lockar. Inte för att den är cool, eller symbolisk, eller trendig. Utan för att den påminner mig om en version av mig själv som fortfarande finns kvar: den lekfulla, den kreativa, den som älskar det oväntade och det charmigt knasiga.

Och tänk ändå — en liten Marsupilami runt ankeln. Det vore inte så dumt.

Det är märkligt hur vissa ögonblick, som verkar helt vardagliga när de händer, i efterhand visar sig vara början på ett helt liv.

För över fyrtio år sedan skulle jag gå på bio med Elvy. Vi hade bestämt oss för att se Superman med Christopher Reeve – biljettpriset var 20 kronor, och Prisma låg där som den alltid gjorde, med sin lite hemtrevliga känsla och doften av popcorn som smet ut genom dörrarna.

Vi kom för tidigt. Sådär pinsamt tidigt att man nästan känner sig lite i vägen.

Vaktmästaren skojade och sa att han bara släpper in bekanta. Elvy, kvick som alltid, presenterade sig och svarade: “Nu är vi bekanta.”

Och där, bakom maskinrummet och projektorns surr, stod Claes‑Olof. Biografmaskinist den dagen. Ett leende, ett hej, ett ögonblick som inte såg ut som något särskilt – men som blev början på allt.

Det är fint att tänka på hur livet ibland väljer de mest oväntade platser för att låta två människor mötas. En bio, en skämtsam vaktmästare, en filmhjälte på affischen… och så plötsligt en framtid som börjar rulla, lika mjukt som filmremsan i projektorn.