
Dagens skrivuppmaning: Om du var tvungen att göra en tatuering just nu, vad skulle det vara och varför?
Det finns något charmigt med tanken på att göra en tatuering på impuls. Inte en sådan där man planerar i månader, utan en som kommer direkt från hjärtat, från minnet, från den där delen av mig som fortfarande är lite busig och fri.
Om jag var tvungen att göra en tatuering just nu, skulle det utan tvekan bli Marsupilami — den där gula, prickiga, helt omöjliga lilla varelsen med en svans som är längre än alla rim och regler. Jag funderade på honom när jag var yngre, och det är något med den tanken som fortfarande får mig att le.
Jag ser det framför mig: Marsupilamis långa svans som slingrar sig runt min ankel, som om han håller fast mig lite, som om han säger: “Du är fortfarande den där som skrattar åt det oväntade.”
Han är så otroligt söt. Inte på det gulliga sättet som små figurer brukar vara, utan på det där vilda, spralliga, nästan akrobatiska sättet. En energi som hoppar, studsar, slänger sig — och ändå känns trygg och snäll. Precis den sortens energi man ibland behöver bära med sig.
Kanske är det därför tatueringen fortfarande lockar. Inte för att den är cool, eller symbolisk, eller trendig. Utan för att den påminner mig om en version av mig själv som fortfarande finns kvar: den lekfulla, den kreativa, den som älskar det oväntade och det charmigt knasiga.
Och tänk ändå — en liten Marsupilami runt ankeln. Det vore inte så dumt.