Skrivutmaningar

Alltså… jag vet inte om jag ska skratta eller bara stilla nicka imponerat åt kreativiteten.

Vi hade ju det där projektet, min arbetskompis och jag. Ett sånt där hälsosamt, nästan lite heligt projekt. 28 dagar med vårt egenblandade detox-te. Noggrant utvalt, omsorgsfullt blandat – och med stora förhoppningar om att vi skulle bli våra bästa, renaste och mest balanserade jag.

Dagligen skulle det drickas. Inga konstigheter.

Sen gick tiden. Han tog två veckors semester hemma. Perfekt tänkte jag – nu finns det ju verkligen tid! Ingen stress, inga tider att passa. Bara lugn, ro… och te.

När han kom tillbaka frågade jag lite nyfiket:
– Hur gick det med tet?

Svaret kom blixtsnabbt, helt utan tvekan:
– Jag hann inte.

Och där stod jag.

Hann inte.

Inte… hinna… dricka… te.

Vi pratar alltså om att koka vatten. Hälla över. Vänta lite. Dricka. Klart.

Det är ju inte direkt som att han skulle bygga en snickeboa, gjuta en altan eller plantera om hela trädgården i motvind och ösregn.

Men nej. Tiden räckte inte till.

Jag kan inte låta bli att beundra nivån på ursäkten. Den är så enkel, så ren, så fullständigt orubblig. Inga krusiduller, inga överdrifter. Bara ett konstaterande:
”Jag hann inte.”

Och kanske är det just det som gör den genial.

För någonstans där inser man ju hur vi människor fungerar. Vi kan planera, strukturera och bestämma oss – men så kommer livet emellan. Eller… Netflix. Eller soffan. Eller bara den där mystiska kraften som gör att vissa saker plötsligt känns lika avancerade som att bestiga Kebnekaise.

Själv stod jag där med mitt te, dag efter dag, och kände mig nästan lite överambitiös. Kanske borde jag också ha sagt:
”Nej, idag hinner jag nog inte brygga det här extremt tidskrävande tet.”

Men nej då. Här kokas det vatten som om det vore ett heltidsjobb.

Så dagens lärdom:
Om du någon gång behöver en riktigt vattentät ursäkt – håll den enkel.

Och framför allt:
Underskatta aldrig hur svårt det kan vara att… göra en kopp te.

Dagens skrivutmaning: formas vi mest av våra erfarenheter eller av vilka vi är?

Det är en fråga som väcker mycket tankar hos mig. Är det något vi bär med oss från början, eller är det livet som långsamt formar oss till dem vi blir?

Jag tror att vi formas mer av våra erfarenheter.

Kanske är det lätt för mig att säga just det, eftersom min egen livsresa tydligt visar hur mycket omgivningen påverkar oss. Jag är adopterad, och större delen av mitt liv har jag levt med mina adoptivföräldrar, deras sätt att se på världen, deras värderingar och deras små egenheter. Det var där jag växte upp, där jag lärde mig vad som är viktigt och hur man bemöter andra människor.

När jag, efter 40 år, till sist fick träffa min biologiska mamma och min bror, var det en märklig känsla. Det fanns något där – ett igenkännande som inte riktigt går att sätta ord på. Små likheter i sättet att prata, röra sig eller reagera. Något som påminner om att vi också bär med oss ett ursprung.

Men samtidigt blev det så tydligt: jag var formad av mitt liv, inte bara av mitt ursprung.

Jag kände släktskapet, men jag kände ännu starkare vem jag hade blivit genom åren. Mina värderingar, mina vanor, mitt sätt att se på världen – allt det hade vuxit fram ur de erfarenheter jag gjort, tillsammans med de människor som funnits nära mig.

Det fick mig att fundera ännu mer över hur mycket våra liv faktiskt präglas av det vi är med om. De små vardagliga händelserna, relationerna vi bygger, valen vi gör – allt detta formar oss, ofta mer än vi själva inser.

Kanske är det en kombination. Vi föds med vissa drag, vissa förutsättningar. Men det är livet som ger dem form, riktning och djup.

Och när jag ser tillbaka på min egen resa, känner jag en tacksamhet över just det – att vi inte är fastlåsta i det vi föds till, utan att vi får växa, förändras och formas av livet självt.

Vad tror du?

Att få vara något annat än sig själv för en stund – visst är det en lockande tanke? Dagens skrivuppmaning fick mig att drömma mig bort, upp bland molnen.

Om jag var tvungen att vara ett djur i en vecka, då skulle jag utan tvekan välja att vara en örn. Tänk att få breda ut sina vingar och bara lyfta, känna vinden bära en utan ansträngning. Att sväva högt ovanför landskapet och se världen från ett helt annat perspektiv.

Som örn skulle jag glida fram över skogar och fält, följa kustlinjen och kanske låta blicken vila över Öresunds glittrande vatten. Allt det där vi annars upplever från marken skulle plötsligt öppna sig i ett stort, levande panorama. Små stigar, dolda gläntor och sjöar som blänker som speglar – sådant man kanske aldrig riktigt lägger märke till annars.

Det är något fascinerande med friheten i det. Inga vägar att följa, inga hinder som stoppar en. Bara vinden, riktningen och viljan att utforska.

Samtidigt finns det en stillhet i tanken också. Att sväva högt där uppe, nästan ljudlöst, långt bort från vardagens brus. Bara vara i nuet.

Ja, en vecka som örn hade nog gett både nya perspektiv och en djup känsla av frihet. Kanske hade man kommit tillbaka med lite mer lugn i själen – och en längtan efter att ibland få se världen lite mer från ovan.

Dagens skrivuppmaning fick mig att fundera lite extra, men svaret kom ganska snabbt ändå. Den teknik jag är helt övertygad om kommer att finnas – och dessutom vara ännu mer integrerad i våra liv – är AI, alltså artificiell intelligens.

Redan idag märker vi hur AI smyger sig in överallt. I våra telefoner, i våra hem, i hur vi söker information, redigerar bilder och till och med hur vi skriver texter. Och om jag tittar 20 år framåt känns det nästan självklart att AI kommer att finnas i princip överallt – i både stort och smått.

Jag tror att AI kan göra mycket gott. Den kan underlätta vardagen, hjälpa oss att lösa problem snabbare, bidra till forskning och kanske till och med hjälpa oss att ta bättre hand om både natur och miljö. Tänk bara inom odling och trädgård – smarta system som vet exakt när växterna behöver vatten eller när jorden behöver förbättras.

Men det finns också en baksida, och det är den som oroar mig lite. Jag tycker om AI, men inte när det används till fel saker. Fake news, manipulerade bilder och filmer, eller när tekniken används i skadligt syfte – där går min gräns. Det kan bli svårt att veta vad som är sant och vad som inte är det, och det känns faktiskt lite obehagligt.

Så ja, AI kommer absolut att finnas om 20 år – det är jag övertygad om. Frågan är kanske inte om, utan hur vi väljer att använda den.

För i slutändan är det ju vi människor som styr tekniken, inte tvärtom.

Den bok jag har läst fler gånger än någon annan är Den hemlighetsfulla ön av Jules Verne. Det är en sådan där berättelse som aldrig riktigt tappar sin magi, hur många gånger jag än återvänder till den.

Jag minns första gången jag läste den – känslan av äventyr, uppfinningsrikedom och den där nästan barnsliga fascinationen inför vad människor kan åstadkomma med kunskap, samarbete och envishet. Det är något särskilt med Vernes sätt att skriva; han lyckas väva samman vetenskap, fantasi och spänning på ett sätt som gör att man både lär sig något och dras med i berättelsen.

Under åren har jag plockat upp boken flera gånger. Ibland för att återuppleva själva historien, ibland för att få den där speciella känslan av upptäckarlust igen. Varje omläsning ger något nytt – små detaljer man inte tänkt på tidigare eller nya tankar kring karaktärerna och deras val.

Jag har alltid haft en särskild förkärlek för Jules Vernes böcker. De är tidlösa på något vis, och trots att de skrevs för länge sedan känns de fortfarande levande och inspirerande. De väcker både nyfikenhet och kreativitet, vilket nog är en anledning till att jag återkommer till dem gång på gång.

Och visst är det lite extra roligt att berättelsen också blev serie – jag minns särskilt versionen från 1973 med Omar Sharif. Den gav ytterligare en dimension till historien, även om boken alltid kommer att vara det som stannar kvar starkast hos mig.