Skrivutmaningar

Dagens skrivuppmaning fick mig att le för mig själv redan innan kaffet ens hunnit kallna. För visst har man varit med om en del märkliga missförstånd genom åren – men ett sticker ut lite extra.

Det var den gången vi satt hos mäklaren, sådär lite lagom spända och förväntansfulla, med drömmar om gårdsliv och odlingsbäddar som dansade framför ögonen. Samtalet flöt på fint, tills den där avgörande frågan kom:

“Hur hittade ni objektet?”

Och vi, självsäkra som bara den, svarade i kör:
“På Båå-visjeon”

Fast… inte som man säger det här hemma i Sverige. Nej då. Vi uttalade det med pondus, som om vi precis klivit av ett internationellt fastighetsmöte i London:
“Bovision med ett sje-ljud.”

Mäklaren tittade på oss. Och blinkade.

“Förlåt… var sa ni?”

“Båå-visjeon.” upprepade vi, lika övertygade. Kanske till och med lite långsammare, för säkerhets skull.

Det blev tyst en stund. Ni vet en sån där tystnad där man nästan kan höra kugghjulen snurra. Mäklaren lutade sig bakåt, kisade lite och såg ut som om han försökte koppla ihop ett mycket komplicerat pussel.

“Jaha… menar ni… Bo vision?”

Och där. Där föll poletten ner.

Det var som om någon drog undan mattan under vår språkliga självsäkerhet. Plötsligt hörde vi själva hur vi hade låtit – som två entusiaster som försökte göra en svensk bostadssajt till något slags internationellt varumärke.

Än idag kan jag inte säga “Bovision” utan att höra det där överdrivet engelska uttalet i huvudet. Och jag undrar lite stilla om mäklaren fortfarande minns oss som “de där Båå-visjeon-människorna”.

Det är tur att husköpet gick bättre än uttalet i alla fall.

Dagens skrivuppmaning: Vilken app tar upp mest av din skärmtid — och känner du dig ens dålig över det?

Jag behöver inte ens fundera. Facebook. Utan tvekan. Lite som en gammal bekant man inte riktigt kan göra sig av med, trots att man vet hur det kommer sluta: man sitter där och scrollar… och scrollar… och undrar plötsligt vad man egentligen letade efter från början.

När vi köpte gården startade jag en sida för att dela allt vi gjorde – renovering, projekt, små framsteg och stora kaos. Det var faktiskt riktigt roligt då. Lite som en digital dagbok fast med publik.

Men något har hänt längs vägen.

Numera känns Facebook mer som en marknadsplats på koffein. Det blinkar erbjudanden, sponsrade inlägg och märkliga nyheter från alla håll. Och ju mer man scrollar, desto mer undrar man vad som egentligen är sant och vad som bara… hittat på.

Så jag har gjort lite uppror i det lilla. Jag lägger det mesta på min privata Facebook istället för sidan – och ännu mer skriver jag här på bloggen. Det känns mer på riktigt. Lite långsammare. Lite mer jag.

Förr kunde jag fastna i timmar i flödet. Nu fastnar jag mest i tanken: “Men… vem tror ens på det här?”

Och ändå öppnar jag appen igen.

Av ren vana förstås. Eller… forskning.

Det finns vissa filmer och böcker som stannar kvar lite extra länge i hjärtat. Som inte bara berättar en historia, utan som öppnar en dörr till en plats man plötsligt längtar till – på riktigt.

För mig är en sådan film French Kiss från 1995. Den där känslan av att resa genom ett soligt Frankrike, med vinrankor som står i prydliga rader över böljande landskap… det är något alldeles särskilt. Ljuset, värmen, enkelheten – allt känns så levande och samtidigt så lätt. Som om livet där följer en annan rytm.

Jag har alltid dragits till just det där – landskapet, dofterna, tempot. Kanske är det därför även italienska filmer, och inte minst Under Toscanas sol, har gjort så starkt intryck. De där gyllene fälten, de gamla husen, maten, gemenskapen… det väcker en längtan efter något mer än bara en resa. Nästan som ett annat sätt att leva.

Och det fina är att det inte bara stannade vid en dröm. Vi har faktiskt varit i både Frankrike och Italien. Att få uppleva de där miljöerna i verkligheten – att stå där bland vinrankorna och känna värmen från solen – det var precis lika magiskt som man föreställer sig.

Under en period funderade vi till och med på att flytta till Italien. Tänk att få vakna upp varje dag till det ljuset, odla egna tomater, ha nära till både natur och kultur… det är en tanke som fortfarande finns kvar, någonstans.

Kanske är det just det som är så fint med inspiration från film och böcker. De planterar små frön av längtan. Och ibland, om man har tur – eller mod – så växer de till något verkligt.

Om jag fick radera en trend från historien – bara sudda ut den helt och hållet – då hade jag inte tvekat en sekund.

Plyschens mjukisdress.

Ni vet precis vad jag menar. Den där märkliga kombinationen av “mys” och “vad i hela världen tänkte vi egentligen?”. Färger som tog i från tårna – skrikig rosa, bländande turkos… och ja, vinröd.

För jag ska erkänna en sak.

Jag hade en.

En vinröd.

Och då tyckte jag säkert att jag var både bekväm och lite smått elegant. I efterhand känns det mer som att jag gick runt i något som liknade en korsning mellan sofföverdrag och träningskläder – med en glans som inte gick att ignorera.

Passformen var inte heller att leka med. Antingen satt den som gjuten (lite för gjuten…) eller så hängde den som om den tappat livsgnistan helt. Det fanns inget lagom.

Men vi bar dem ändå. Med stolthet!

Idag kan jag skratta åt det, och det gör jag gärna. Men om någon försöker väcka den trenden till liv igen… då gömmer jag mig bakom närmaste rabatt och låtsas att jag aldrig varit med.

Fast den vinröda… ja, den glömmer man inte i första taget.

Vilken gammal teknik saknar jag mest? Det är en fråga som väcker fler minnen än man först tror.

För mig är svaret självklart – den manuella filmvisningen på biografer.

Det var något alldeles särskilt med den tiden. Inte bara själva filmen, utan hela arbetet bakom. De där tunga filmlådorna som skulle bäras, rullarna som skulle monteras och skarvas ihop med noggrann hand. Man fick vara både tekniker och lite konstnär på samma gång. Och så alla dessa filmskiften – att hela tiden vara uppmärksam, redo, när det var dags att byta.

Det krävdes närvaro på ett helt annat sätt än idag.

Och ljudet… det där karakteristiska smattrandet från filmprojektorerna. Ett ljud som nästan blev en del av filmen i sig. Lite levande, lite oförutsägbart – men så charmigt. Idag är allt så tyst, så perfekt och så… opersonligt.

Visst har tekniken gått framåt, och det är bekvämt. Men ibland kan jag sakna det där hantverket. Känslan av att faktiskt vara en del av visningen, inte bara trycka på en knapp.

Det var kanske mer arbete – men också mer själ.