Gården

I dag har jag haft ett riktigt slitgöra här hemma – jag har kämpat med att klippa ner gårdsskräppan (Rumex longifolius) som tagit över stora delar av hagen. Det känns som att den spridit sig över halva ytan, och när man står där mitt i det hela undrar man nästan hur det kunde gå så långt.

Att gräva upp allt hade förstås varit det bästa, men med den mängden som finns nu är det helt enkelt inte möjligt. Rötterna sitter djupt och starkt, och det skulle ta orimligt mycket tid och kraft. I stället fick det bli en mer realistisk lösning – att klippa ner plantorna innan de hinner gå i frö.

Det är verkligen inget roligt jobb. Ensidigt, tungt och lite frustrerande när man vet att det inte är en snabb lösning. Men samtidigt känns det viktigt att göra något, att åtminstone stoppa spridningen för stunden.

Planen framåt är att hålla efter ordentligt. Så fort nya plantor tittar upp ska de bort direkt. Förhoppningen är att man med uthållighet till slut kan försvaga beståndet så pass att det minskar år för år.

Vi har kommit riktigt långt med rensningen nu och det känns verkligen underbart. Det är en sådan där lättnad i kroppen när man ser hur allt öppnar upp sig och får luft igen.

Det jag däremot inte är lika förtjust i är att kommunen varit och rensat utanför hagen, där den trafikerade vägen går. De har även glesat längs vår stenmur. Det gör att vi ser trafiken mycket mer nu när allt är öppet, och den känslan är inte riktigt lika rogivande.

Samtidigt finns det fördelar. Solen når ner på ett helt annat sätt nu, och marken torkar upp fint. Det där sura, fuktiga försvinner och det känns friskare i hela området.

Och så får man väl tänka positivt – skulle vi få in älgar igen så lär vi ju upptäcka dem betydligt snabbare nu.

Idag tog jag ett rejält krafttag och rensade bort sly i den gamla grunden där det lilla sylthuset en gång stod. Det är lite sorgligt att det inte finns några bilder bevarade, för enligt vad jag hört ska huset ha haft höga, vackra rutor.

Vi har haft så mycket annat att renovera genom åren att skorstenen bara har fått stå kvar som den är. Men nu känns det faktiskt som att tiden har sprungit ifrån den, och jag börjar inse att det nog inte är någon idé att försöka renovera. Istället lutar det åt att plocka ner den helt.

Det ligger fortfarande kvar trasiga rutor i marken, och ett av träden intill har gammal eltråd virad runt sig som också måste bort. Det finns en hel del att ta tag i, med andra ord.

Men när brännässlorna väl försvinner och slyet röjs undan blir det så otroligt luftigt och fint. Det är verkligen guld värt – även om det känns lite motigt mitt i arbetet när man ser hur omfattande det faktiskt är.

Nu har jag äntligen tagit tag i kanterna vid den stora hagen. Brännäslorna har fått breda ut sig nästan fyra meter från stenmuren, som om de sakta tagit över marken när vi inte riktigt hunnit med.

Det är just det där som känns i hjärtat – när man ser hur det växer igen. Förr hade vi ju hästarna som hjälpte till att hålla landskapet öppet, och nu blir det så tydligt hur mycket deras närvaro betydde.

Vi har kunnat köra med åkgräsklipparen i en slinga mellan Tobbes hus och ner i hagen, men nu när kanterna vuxit igen går det inte längre på samma sätt. Istället får vi köra ut och börja om, lite mer omständligt, lite mer arbete.

Men idag hände något ändå. Jag kom över halva sträckan, och trots att det är tungt att ta hand om alla brännäslor som ska bort, så finns det en tillfredsställelse i varje meter som öppnas upp.

För det är något särskilt med det – att se gården komma tillbaka. Att ana formen av det som en gång var självklart. Och att veta att, steg för steg, så går det att hitta tillbaka dit igen.