Att samla egna fröer är en sorts skörd i sig själv. Ringblommor, vallmo och solrosor har mognat och lämnar kvar frökapslar fulla av nytt liv. Att plocka dessa är både enkelt och rofyllt – en promenad med en liten skål eller papperspåse ger en känsla av att förlänga sommaren, men också av att bygga framtid. Nästa vår blir det en glädje att så just de frön som kommer från årets egna odlingar.
Det som är visset behöver inte betyda ”slängas” – mycket kan läggas på komposten och bli till näring igen. När man klipper ner gamla blomsterstjälkar blir rabatterna dessutom mer harmoniska att se på. Samtidigt öppnar det upp för de växter som fortfarande blommar eller ger färg även nu i september.
Frösamlingen och rensningen är en sorts avslutning på odlingssäsongen, nästan som att sätta punkt för ett kapitel. När fingrarna blir svarta av frökapslar och kvällsluften bär en föraning om frost, känns det tydligt att vi rör oss mot en ny årstid. Men i påsarna med frön döljer sig löften om kommande blommor, dofter och grödor – ett litet förråd av vår i september.
Att sakta vandra runt bland odlingarna är smått meditativt. Solen väcker allting till liv; dropparna på bladen speglar ljuset och när man stannar upp och lyssnar, hörs bara naturens egna rörelser. I dag gick jag igenom odlingstunnlarna och plötsligt skymtade jag en enorm zucchini, gömd längst in bakom det stora bladverket – den största jag någonsin har sett! De är lätta att missa när plantorna växer så yvigt, men vilken lycka att hitta ett sådant exemplar just vid dagens början.
Att kunna plocka in dagens första skörd, känna dofterna av nyplockat och veta att det blir gott om närproducerat till köket, är verkligen odlingslycka. Det är också nu det är läge att planera för nästa omgång sallat, vintergrönt eller spenat – en andra våg av grönt innan hösten tar över.
Ett spindelnät är både praktiskt och poetiskt: praktiskt för spindeln, som bokstavligen håller i trådarna för sin överlevnad, och poetiskt för oss som betraktare, som kan se det som en symbol. Det påminner mig om att vi alla ibland försöker väva våra egna trådar i vardagen – att hålla ihop, hålla fast eller rent av hålla i trådarna när livet blir lite kaotiskt.
Kanske är det därför spindelnät berör mig så mycket: de är ömtåliga men uthålliga, tillfälliga men ständigt återuppbyggda. Ett vackert exempel på naturens balanserade envishet.
Vi har kvar plasthölje från hästtransporten som vi planerar att göra om till en liten damm. Än så länge har det samlats lite vatten där, och tro mig – det har lockat till sig fler trollsländor än jag kunnat ana! Igår när jag var ute och rensade kring vattnet var det fullt av trollsländor som surrade omkring mig. Det blev nästan lite för mycket, även om de är så vackra att titta på.
