Minns ni besöksräknaren? Den där lilla digitala mätaren längst ner på sidan som visade hur många som “varit inne”. Det var som en hemlig skatt — varje siffra betydde något. Och när den visade 000012 kände man sig som en superstjärna.
Man gick in på sin egen sida flera gånger om dagen, bara för att se om räknaren tickat upp. Och när den gjorde det, även om det bara var från 000011 till 000012, så blev man varm i hjärtat. “Vem var det? Vem har hittat min sida?” Det var som att få ett litet mysterium serverat gratis.
Besöksräknaren var internetets första dopaminmaskin. Man behövde inga likes, inga följare, inga algoritmer. Man behövde bara en liten ruta som räknade uppåt — långsamt, trevande, men ändå uppåt.
Och så fanns det alltid den där kompisen som skrytsamt sa: “Min räknare visar 000134.” Man blev imponerad. Lite avundsjuk. Och lite misstänksam. För man visste att vissa hade hittat “hemliga knep” för att få räknaren att ticka upp snabbare. Som att uppdatera sidan 20 gånger i rad.
Men det gjorde inget. För besöksräknaren var personlig. Den var ens egen lilla statistik, ens egen lilla triumf. Och varje siffra var ett bevis på att någon där ute faktiskt tittat in i ens digitala värld.
Ibland saknar jag den tiden. När 000012 var något att vara stolt över. När internet var långsamt, vänligt och fullt av små glädjeämnen. Och när man kunde bli lycklig av en enda siffra som tickade uppåt.
