Minns ni den tiden när man brände CD‑skivor med sina hemsidefiler? Det var som att göra en digital skattkista — man lade in HTML‑filer, GIF‑bilder, kanske en midi‑melodi som skulle spelas i bakgrunden (för det var ju “coolt”), och så brände man allt på en CD som om det vore ett konstverk.
Man satt där och väntade på att brännaren skulle bli klar. Det lät som ett litet rymdskepp som startade. Och man vågade knappt röra datorn, för om man råkade stöta till bordet så kunde hela bränningen misslyckas och man fick en CD som var lika användbar som ett tefat.
När skivan äntligen var klar tog man ut den med en känsla av stolthet. Man höll den som om den vore en helig relik. “Nu är min hemsida säker för framtiden”, tänkte man. Som om CD‑skivor skulle överleva allt — översvämningar, jordbävningar, zombieapokalypsen.
Och så lade man den i en låda. En låda som man sedan glömde bort i 20 år.
När man hittar den idag är det som att öppna en tidskapsel. Man ser filnamn som index2.html, test.html, banner_ny.gif och hundar_springer.gif. Man ser en hemsida som är så skev, så charmig, så full av hjärta att man nästan blir lite rörd. När alla hade hemsidor
Det var en tid när man gjorde hemsidor för att det var roligt. Man brände CD‑skivor för att man ville spara något man var stolt över. Och man trodde att ens lilla hörn av internet skulle leva för evigt.
Ibland saknar jag den tiden. Den var långsam, pysslig, personlig — och alldeles underbar.
