Det är märkligt hur vissa ögonblick, som verkar helt vardagliga när de händer, i efterhand visar sig vara början på ett helt liv.
För över fyrtio år sedan skulle jag gå på bio med Elvy. Vi hade bestämt oss för att se Superman med Christopher Reeve – biljettpriset var 20 kronor, och Prisma låg där som den alltid gjorde, med sin lite hemtrevliga känsla och doften av popcorn som smet ut genom dörrarna.
Vi kom för tidigt. Sådär pinsamt tidigt att man nästan känner sig lite i vägen.
Vaktmästaren skojade och sa att han bara släpper in bekanta. Elvy, kvick som alltid, presenterade sig och svarade: “Nu är vi bekanta.”
Och där, bakom maskinrummet och projektorns surr, stod Claes‑Olof. Biografmaskinist den dagen. Ett leende, ett hej, ett ögonblick som inte såg ut som något särskilt – men som blev början på allt.
Det är fint att tänka på hur livet ibland väljer de mest oväntade platser för att låta två människor mötas. En bio, en skämtsam vaktmästare, en filmhjälte på affischen… och så plötsligt en framtid som börjar rulla, lika mjukt som filmremsan i projektorn.
