Alla har vi en tecknad figur som fastnar lite extra. Vissa väljer någon cool superhjälte. Andra väljer någon glittrig prinsessa.
Jag? Jag valde en lurvig svart klump med konstnärsambitioner.
Barbaskön.
Det är något så fantastiskt med en figur som ser ut som en sotig potatis men ändå lyckas vara både charmig, kreativ och full av liv. När Barbapappa rullade in på TV‑rutan var jag helt såld. Och Barbaskön… ja, han var som en liten fluffig själ som bara ville måla, skapa och ibland försvinna bakom ett staffli för att undvika familjens kaos.
Och det bästa? Han kunde ändra form. Jag menar — vilken unge vill inte ha den superkraften? Tänk att kunna bli en stege när man behöver nå något, en boll när man vill rulla iväg från tråkiga vuxna, eller en perfekt rund form när man bara vill… ja, vara rund.
Barbaskön var min favorit då. Och om jag ska vara helt ärlig: han är det fortfarande. Man glömmer inte sin första lurviga idol.
