Dagens skrivuppmaning fick mig att tänka tillbaka på den tid då spelkassetter var små skatter. Mina allra första videospel var Fantasia och Shining Force på Sega.
Jag glömmer fortfarande inte minen på Tobias och Mikael när de upptäckte att det faktiskt var jag som satt och styrde spelet. Det verkade nästan otänkbart att mamma skulle spela. Deras förvånade blickar är nog ett lika starkt minne som själva spelen.
Visst spelade jag ibland, men det var framför allt sönerna och gubben som fastnade framför tv:n. Ändå blev spelen en del av familjelivet. Det var något mysigt med att samlas kring samma äventyr, hjälpas åt med svåra banor och prata om vad som skulle hända härnäst.
Det jag minns allra bäst är ändå något som dagens spelvärld nästan har tappat bort. När man hade spelat färdigt kunde man gå till butiken och byta in spelet mot ett nytt. Plötsligt öppnade sig möjligheten till fler världar, fler berättelser och fler timmar tillsammans utan att plånboken behövde protestera alltför högljutt. För en barnfamilj var det rena lyckan.
När jag tänker tillbaka handlar minnena egentligen inte så mycket om grafik eller poäng. De handlar om gemenskap, nyfikenhet och de där små ögonblicken som blir kvar långt efter att konsolen stängts av.
