I dag har jag haft ett riktigt slitgöra här hemma – jag har kämpat med att klippa ner gårdsskräppan (Rumex longifolius) som tagit över stora delar av hagen. Det känns som att den spridit sig över halva ytan, och när man står där mitt i det hela undrar man nästan hur det kunde gå så långt.
Att gräva upp allt hade förstås varit det bästa, men med den mängden som finns nu är det helt enkelt inte möjligt. Rötterna sitter djupt och starkt, och det skulle ta orimligt mycket tid och kraft. I stället fick det bli en mer realistisk lösning – att klippa ner plantorna innan de hinner gå i frö.
Det är verkligen inget roligt jobb. Ensidigt, tungt och lite frustrerande när man vet att det inte är en snabb lösning. Men samtidigt känns det viktigt att göra något, att åtminstone stoppa spridningen för stunden.
Planen framåt är att hålla efter ordentligt. Så fort nya plantor tittar upp ska de bort direkt. Förhoppningen är att man med uthållighet till slut kan försvaga beståndet så pass att det minskar år för år.
