Längs hela sidan har jag sått ringblommor och krasse – i allt från ljust, nästan citrongult till djupt varm röd. Och när allt blommar… ja, då är det som att kliva rakt in i en färgexplosion. Nästan så man stannar upp mitt i steget och bara tittar.
Det har ju varit en sån där seg vår. Kylig, utdragen och lite tveksam. Som om värmen aldrig riktigt vågade bestämma sig. Jag gick där och tittade på jorden, väntade och undrade om de ens tänkte kika upp.
Men så plötsligt händer det.
En dag ser man de första små knopparna. Nästa dag lite fler. Och så, utan att man riktigt märker när, har hela raden vaknat till liv. Som om de bara väntade på rätt ögonblick.
Det är väl det som är charmen med att odla. Man får öva på tålamod – vare sig man vill eller inte.
Och när det väl kommer… då är det värt allt väntande.
Nu går jag där i tunneln varje dag och njuter. Av färgerna, av humlorna som surrar och av känslan att livet ändå hittar sin väg, även efter en kylig start.
Ringblommorna må ha varit sena i år – men de gör entré med stil.
