Jag gick ut med kameran i handen, redo att fånga solförmörkelsen. Men solen var så brutalt stark att jag fick ge upp direkt – jag fick fota genom mobilen och sedan smita in igen, halvblind och lite skrattande åt mig själv.
Jag hade behövt riktiga glasögon, sådana där som gör att man kan stå kvar och faktiskt se himlens skådespel. I stället blev det en snabb bild, ett minne av ett ögonblick som nästan brände hål i dagen.
Ibland blir det inte som man tänkt sig, men det blir ändå en historia värd att spara.
