Promenaden idag bjöd på både skratt och lite puls. Gustav fick följa med, som han så gärna gör, och det dröjde inte länge förrän vi mötte en äldre dam med en liten hund. Hon stannade till, log stort och tyckte det var så roligt att vi hade en katt med oss på promenad. Det är ju inte varje dag man ser det, och Gustav verkade ta all uppmärksamhet med ro.
Mitt i vårt samtal bestämde han sig dock för att lägga sig rakt över stigen. Där låg han, helt obekymrad, och hade inga som helst planer på att flytta på sig när vi skulle gå vidare. Charmig, absolut – men också lite bestämd när han själv får välja. Samtidigt slog det mig att vi hade tur den här gången. Den lilla hunden var snäll och lugn, men nästa möte kanske inte blir lika odramatiskt.
Lite längre fram fick vi ännu ett möte, den här gången av ett helt annat slag. Ett rådjur kikade försiktigt fram bakom ett träd, lika nyfiket som förvånat över att se oss. Gustav fick genast vittring och ville dit och undersöka vem det var som gömde sig. Med lite lock och pock lyckades vi till slut få honom att följa med vidare, även om det nog tog emot en smula.
