Ingalill Sjögren

Det finns stunder på resor som fastnar, inte för att de är stora eller dramatiska, utan för att de är oväntat perfekta. För mig var en sådan stund när vi satt vid kanalen i Budapest, med utsikt mot det upplysta slottet som speglade sig i vattnet. Kvällen var mjuk, luften varm, och staden kändes som om den andades långsamt.

Vi beställde gulyás, mest för att det hör till – men jag hade inga stora förväntningar. Jag brukar ju inte ens gilla gulaschsoppa. Men herregud… vilken överraskning.

Soppan kom in rykande het, djupt röd och doftande av paprika, kött och långkok. Smaken var fyllig, rund och nästan sammetslen. Kryddorna var perfekta, värmen precis lagom, och varje sked kändes som en liten hyllning till ungersk mattradition.

Det var som om Budapest sa: “Du trodde du visste vad gulyás är. Låt mig visa dig hur det egentligen ska smaka.”

Och jag fick tänka om. Totalt.

Att sitta där vid kanalen, med slottet som kuliss och en soppa som överraskade mig på djupet – det blev ett av de där ögonblicken som man bär med sig långt efter resan.

Det finns en grej jag önskar att skolan lärde ut. Inte matematik, inte geografi, inte hur man stavar till ”sällsynt” utan att kolla Google tre gånger. Nej — jag önskar att någon hade lärt barnen respekt.

Jag jobbar som vaktmästare och städare på två idrottshallar. Två hallar, två arenor fulla av ungdomar, och dagligen blir jag så trött — inte i kroppen (även om ryggen har åsikter), utan i själen. Det är bristen på respekt. Den som riktas mot mig, mot varandra, mot lokalerna. Det är inte alltid stora grejer — det är tusen små. Skräp som flyger som höstlöv över golvet. En ung tjej som petar in tuggummit under bänken medan jag står tre meter bort och ser rakt på henne. Killar som springer genom fuktigt nymoppade golv, skrattande, medan jag står där med moppen och min sista nerv.

Och så det tysta — blicken som glider rakt genom mig, som om jag var en möbel. Eller värre: en möbel de måste gå runt.

Det handlar inte om att jag vill ha applåder för att jag gör mitt jobb. Jag behöver ingen parad. Men jag skulle vilja kliva in på morgonen och känna att hallen är vår — min och deras — en gemensam plats som alla har ansvar för. Istället känner jag mig som en osynlig docka som städar upp efter människor som inte ens registrerar att jag existerar förrän toaletten är slut på papper.

Det värsta? Det blir värre för varje år. Jag har märkt en förskjutning — en långsam, mjuk glidning — från att ungarna åtminstone såg generade ut när de blev tillsagda, till att de nu himlar med ögonen eller, på riktigt, säger ”det är ju ditt jobb.” Ja. Det är mitt jobb. Men det är inte mitt jobb att bli osedd av dig.

Men så. Då och då. Någonstans mellan tuggummit under bänken och den tredje omkullsparkade papperskorgen, kommer en elev — oftast en tyst sådan, en sån som också verkar osedd — och säger ”tack” eller ”tusan vad rent det blev” eller stannar upp en halv sekund för att hålla upp dörren. Och då, precis då, minns jag varför jag fortfarande är kvar. För de finns. De respektfulla. De syns bara inte för att de inte gör oväsen.

Så om jag fick önska en sak att skolan lärde ut — förutom att man faktiskt ska veta hur man stavar till ”sällsynt” utan Google — så vore det detta: att respekt inte är något man har eller saknar, utan något man gör. En handling. Ett val. Varje dag, varje möte, även med den som står med moppen.

Det finns så mycket unikt med 📄 Gustav att det är svårt att välja bara en sak. Han kom till oss för snart två år sedan – mager, skygg och våldsamt hungrig. Så hungrig att han inte brydde sig om att vi hade hundar och andra katter. Han kom vilt skrekande varje dag, bestämd att få sitt.

I dag är han en helt annan katt. Han älskar hundarna och vill till varje pris 📄 följa med på 📄 hundpromenaderna. Skriker hysteriskt tills han får följa med, varje gång. Han älskar att vara med när vi jobbar i trädgården och är alltid i närheten. När han sover så sover han väldigt hårt, och 📄 sträcker ut sig i full längd och har mängder av olika ljud för sig.

Men det mest unika? Han bryr sig inte om att det regnar. Han kommer ibland in som en våt disktrasa och är den första katten jag någonsin har fått torka med en handduk för att han är så genomblöt. Ingen paraply, inget skydd – han går rakt ut i regnet som om det inte existerade.

Och det är väl precis så det är med Gustav – han gör allting på sitt eget sätt, och vi skulle inte vilja ha det på något annat.