Ingalill Sjögren

Det kom inte från någon guru på ett berg. Inte från en självhjälpsbok med guldembossad titel. Det kom på ett kök, över en kopp kaffe som stått lite för länge, från någon som kände mig bättre än jag ville erkänna just då.

”Var snäll mot dig själv. Var snäll mot andra. Men ta inte skit.”

Tre korta meningar. Ändå tar det ett helt liv att lära sig vad de egentligen betyder.

Den första: Var snäll mot dig själv

Det här är den svåraste. Vi pratar så gärna om selfcare numera — ansiktsmasker och bubblebad och ”ta en stund för dig själv”. Men att vara snäll mot sig själv är inte en ansiktsmask. Det är att sluta prata om sig själv på ett sätt man aldrig skulle prata om sin värsta fiende, än mindre sin bästa vän.

Jag minns en höst när allt i trädgården gick åt skogen. Bladmögel på tomaterna, sniglaran åt upp sallaten, och jag stod där med händerna fulla av murken basilika och sa till mig själv att jag var värdelösoch att odla kanske inte var något för mig.

Det var då jag tänkte på de där orden. Och tänkte: skulle jag säga det här till en vän? Skulle jag säga åt henne att hon var värdelös för att det blev bladmögel? Aldrig i livet. Jag skulle ge henne en kram och en kopp te och säga att det finns nytt frö till våren.

Så varför inte säga det till mig själv?

Den andra: Var snäll mot andra

Den här är lättare, tycker man. Tills man möter någon som är irriterande i kassakön. Eller granne som klipper gräset klockan sju en söndagsmorgon. Eller den där personen på nätet som har helt fel om allt och dessutom är otrevlig.

Men snällhet är inte samma sak som att vara trevlig. Snällhet är att komma ihåg att man inte vet vad den andra bär på. Att grannen kanske inte har sovit. Att personen i kassan kanske precis fått ett samtal hon inte ville ha.

Snällhet kostar nästan ingenting. Avsaknaden av den kostar allt.

Den tredje: Men ta inte skit

Och här är det jag älskar rådet. För det hade varit så lätt att stanna vid de två första meningarna och låta det bli en plattityd. En lappar med blomtypografi på Pinterest. ”Var snäll, sprid glädje, lev älska skratta.”

Men det tredje tillägget gör det till något helt annat. Det säger: snällhet är inte svaghet. Snällhet är inte att säga ja till allt, att låta folk kliva på en, att tyst finna sig i saker som inte är okej.

Man kan vara snäll och ändå sätta en gräns. Man kan vara snäll och ändå säga nej. Man kan vara snäll och ändå gå därifrån.

Det är egentligen det modigaste som finns: att vara mjuk där det behövs och hård där det behövs, och att veta skillnaden.

För mig var det nya människor. Så pass mycket att jag var riktig folkskygg: jag undvek småprat, gömde mig bakom mobilen och ljög ihop sjukdomar för att slippa fester. Det kändes som att hela rummet stirrade på mig, fast ingen egentligen gjorde det.

Någon gång efter 35 började det lossna. Jag fick mer kontakt med folk i vardagen, började säga hej i trappuppgången och ställa en fråga i kön. Sedan blev jag arbetsledare och plötsligt var mitt jobb att prata med människor varje dag – nya kollegor, kunder, leverantörer. Övning ger färdighet, helt enkelt.

I dag är oron borta. Jag ser fortfarande människor som individuella, lite nervösa varelser – precis som jag – men jag känner inte längre att jag måste bevisa något. Det har gett mig mer energi, roligare dagar och mod att tacka ja till inbjudningar jag förr hade tackat nej till.

Om du känner igen dig: börja smått. Ett hej, en fråga, en kort konversation. Det behöver inte vara perfekt. Det räcker att det händer.