... dina symboler här ...

Ingalill Sjögren

Selfies!

av Lämna en kommentar

När jag skulle fotografera den berömda trappan från Walk of Shame i Game of Thrones hände det som inte får hända. Kameran slog över till selfie‑läge.

Jag stod där, redo att fånga historisk filmglans, och istället fick jag… mitt eget ansikte. Och när Claes‑Olof såg det? Han började skratta och vinka, som om jag plötsligt blivit en influencer på heltid.

Jag fattade ingenting. Tills jag kom att tänka på den japanska kvinnan från båtturen.

Hon tog selfies som en gudinna. Alltså, riktigt vackra selfies. Varenda bild såg ut som en parfymreklam i solnedgång. Hon var supersöt, perfekt ljus, perfekt vinkel, perfekt allt.

Och så kommer vi. Vi ser ut som två hottentottar som rymt från en vindpinad fjällstation. Rufiga, sletna, håret åt alla håll och kanter, som om vi blivit jagade av en flock vildsvin innan frukost.

Jag menar… jag fattar ju att man måste vara en skönhet för att selfies ska bli vackra. Men herregud så vi ser ut när kameran vänder sig mot oss. Det är som om linsen suckar och tänker: “Nej tack, jag tar landskapsfoto istället.”

Men trappan fick jag till slut. Och även om bilden började som en selfie‑katastrof så slutade det med att vi fick oss ett gott skratt.

Men selfies! Nä tack! Det får vara för min del.

Walk of shame

av Lämna en kommentar

Claes‑Olof hade bestämt sig: nu skulle vi se platsen där de spelade in den berömda Walk of Shame‑scenen i Game of Thrones. Det roliga är att när vi stod på marknaden dagen innan, så var trappan bokstavligen precis bredvid oss. Hade vi bara tittat åt höger hade vi sett den direkt – men så är det väl ofta, att man är närmare än man tror utan att veta om det.

Dubrovnik

Dagen därpå gick vi dit, och jag blev faktiskt förvånad över hur kort trappan är i verkligheten. I serien känns den oändlig, som ett helt liv av skam och dramatik i stenform. Men filmens magi gör sitt: vinklar, klippning och ljud bygger en värld som är mycket större än platsen själv.

Game of Thrones är ju otroligt vackert inspelad – ljuset, miljöerna, detaljerna – men den är lite för våldsam för min smak. Jag kan absolut tänka mig att se om den, men då skulle jag spola förbi de mest brutala scenerna. Det är ju ändå miljöerna jag älskar mest.

Dubrovnik

Nu har vi dessutom varit på de flesta platser där serien spelats in, och det ger en extra dimension. Särskilt eftersom vi själva brukar städa efter filminspelningar. Det är något speciellt med att se en färdig film och veta hur det luktar bakom kulisserna, hur det ser ut innan teamet kommer, och hur det känns när man går därifrån efteråt. Det har blivit ett helt gäng filmer och serier genom åren – och varje gång är det lika roligt att sedan se resultatet på skärmen.

Hem ljuva hem

av Lämna en kommentar

Jag sitter här nu med en kopp kaffe och har tänt vedspisen. Resväskan är urplockad, tvättmaskinen snurrar i bakgrunden och allt känns sådär skönt vardagligt igen.

Snart ska vi åka upp till Christina och Peter för att hämta hundarna. De är så efterlängtade. Det ska bli underbart att få hem dem, känna deras glädje, se hur de rusar runt och inspekterar allt som om de varit borta i flera månader.

Det är något speciellt med att komma hem, tända en eld, dricka kaffe och veta att dagen snart fylls av liv igen. En liten stund av lugn innan flocken är samlad.

330. Uppåt väggarna (149 av 182 )

av Lämna en kommentar

Denna dalmatiska klippödla (Dalmatolacerta oxycephala), även känd som spetsnäst klippödla. Sprang upp längs murana i Dubrovnik.

Snabbfakta om arten:
  • Utseende: Kännetecknas av sin flata kroppsform, spetsiga nos och ofta turkosblå eller grönaktiga färger (särskilt hane i parningsdräkt eller på hals/svans).
  • Storlek: Blir upp till cirka 20 cm lång inklusive den långa svansen.
  • Utbredning: Finns i södra Europa, främst längs Adriatiska havets kust och bergsområden i Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro samt norra Albanien.
  • Levnadssätt: Trivs på soliga klippväggar, stenar och gamla murar där den snabbt kan klättra och gömma sig i springor

Vardag och helg i två olika världar

av Lämna en kommentar

Dagens skrivuppmaning: Berätta om din morgonrutin.

På vardagarna väcker Claes-Olof mig klockan fyra. Då blir det kaffe, gos med hundarna och sedan iväg till jobbet. Det är en snabb och kärleksfull start, men det är helgmorgnarna som är mina allra favoriter.

Helgerna – den långsamma lyxen

På helgerna försöker jag sova lite längre – åtminstone en natt i veckan. Då sätter vi upp grinden till sovrummet, för annars kommer hundarna smygandes och försöker väcka mig på sitt allra diskretaste sätt. Jag är lättväckt, så jag hör hur de tasslar fram och tillbaka utanför dörren, fulla av förväntan.

Rör jag mig det minsta blir det direkt pusskalas. Då börjar det rusa runt i hela huset – alla vill ut, och genast! Är jag riktigt trött släpper jag bara ut dem. Men oftast passar jag på att kolla tunnlar och runda hagarna, för att se om vildsvin eller rådjur varit i farten under natten.

Jag älskar att fotografera tidigt på morgonen. Det är som om världen håller andan precis innan solen når över trädtopparna. Allt är stilla, tyst och mjukt. Man ser hur dagen vaknar, hur ljuset försiktigt letar sig fram och väcker färgerna, skuggorna och alla små detaljer som annars gömmer sig.

Sedan blir det kaffe och en stund med bloggen. Det är en av mina favoritstunder: hundarna somnar gärna om en liten stund, jag tänder vedspisen och låter värmen sprida sig medan jag skriver. Det är som om hela huset andas lugn.

Efter det går vi ut på en längre promenad, när dagen har vaknat ordentligt och vi är utvilade.  Den här rutinen är helt perfekt för mig – en liten helgtradition som laddar om både kropp och själ.

Artikel