Ingalill Sjögren 
I gryningens tysta timma
vakar den gamla eken stilla,
med rötter som bär på sagor
och grenar som världen vill hylla.
När vindarna sakta susar
talas det om tidens gång,
och i ekens skuggor vilar
en uråldrig, vis sång.
Det är något med rödhakar. De är små, ettriga och snudd på omöjliga att fånga med blicken när de virvlar förbi. Röjet hade tydligen öppnat upp ett smörgåsbord för dem: jord blottad, insekter lättare att nå, mindre gömställen för bytena. De kastade sig fram genom luften som små projektiler, landade knappt innan de var på väg igen.
Det har blivit lite av en kuriositet, både för oss och för besökare. Jag har fotat bilen några gånger genom åren, mest för att dokumentera hur naturen både tar över och släpper taget om gamla saker. Det senaste året har vi städat upp runt omkring, plockat bort vassa delar och skräp. Men bilen själv har gjort sitt – rosten har tagit över, så till den grad att delar ramlar av helt av sig själv.
Vi hade en chans att bli av med bilen tidigare, när skrotfirman ändå var här för att hämta en annan bil. De frågade om de skulle ta med sig även den här, men då var vi tveksamma. Kanske för att den trots allt blivit en sån självklar del av landskapet här.
Nu, när den blottas helt på höst och vinter när träden inte längre gömmer den, känner jag att det nog är dags att låta den gå vidare. Det är trots allt farligt med vassa, rostiga bilvrak, särskilt när trädgården används av både folk och djur. Kanske får det bli några sista foton, som minne av vår gamla gårdsvän, innan vi säger hej då på riktigt.
