Hundarna

Plötsligt har det lossnat. Jackpot, som tidigare knappt brydde sig om mjukisdjur och inte riktigt förstod poängen med att jaga dem, har börjat leka på allvar. Och inte med vilket mjukisdjur som helst – utan just Jippys.

Innan har Jackpot mest tittat skeptiskt på mjukisdjuren. Ingen större grej, ingen aha-upplevelse, ingen anledning att springa efter dem. Jippy däremot har alltid älskat sina mjukisdjur och blir hur glad som helst när man kastar iväg dem.

Men nu har något hänt. Jackpot har kommit på tjusningen med att sno Jippys mjukisdjur – och därmed är leklossningen igång på riktigt.

När Jackpot väl fattat grejen har det blivit full rulle ute i hagen. De jagar varandra, turas om att ha bytet och leker ikapp. Det är tydligt att de har riktigt roligt ihop just nu – och att mjukisdjuren blivit den perfekta lekstartaren.

För mig är det här en av de där små, fina milstolparna i hundvardagen: när en hund som tidigare varit ointresserad plötsligt tänder på leken, och när två hundar hittar ett gemensamt språk genom bus och lek. Det gör både promenader och stunder i hagen lite extra roliga.

 

 

 

 

 

Promenaden idag bjöd på både skratt och lite puls. Gustav fick följa med, som han så gärna gör, och det dröjde inte länge förrän vi mötte en äldre dam med en liten hund. Hon stannade till, log stort och tyckte det var så roligt att vi hade en katt med oss på promenad. Det är ju inte varje dag man ser det, och Gustav verkade ta all uppmärksamhet med ro.

Mitt i vårt samtal bestämde han sig dock för att lägga sig rakt över stigen. Där låg han, helt obekymrad, och hade inga som helst planer på att flytta på sig när vi skulle gå vidare. Charmig, absolut – men också lite bestämd när han själv får välja. Samtidigt slog det mig att vi hade tur den här gången. Den lilla hunden var snäll och lugn, men nästa möte kanske inte blir lika odramatiskt.

Lite längre fram fick vi ännu ett möte, den här gången av ett helt annat slag. Ett rådjur kikade försiktigt fram bakom ett träd, lika nyfiket som förvånat över att se oss. Gustav fick genast vittring och ville dit och undersöka vem det var som gömde sig. Med lite lock och pock lyckades vi till slut få honom att följa med vidare, även om det nog tog emot en smula.

Idag fick vi sällskap på promenaden igen, och det börjar nästan bli en liten vana nu. Mao har nämligen börjat följa med oss ut när vi går med hundarna, och hon tycker verkligen om det. Hon sa att vi har så fina leder att gå på här, och att det är något helt annat än i Japan där möjligheterna inte alls är lika stora.

Som vanligt dök Gustav upp i sista stund, högljutt jamande och med bestämda steg – klart han också skulle med. Det blev en så där riktigt mysig promenad, och Mao, som inte är van vid att gå ut med två ganska stora hundar och dessutom en katt i följe, tyckte det hela var väldigt roligt.

Men värmen tog på oss alla idag. Nästan 30 grader, och stackars Gustav flåsade faktiskt mer än hundarna. Det såg nästan lite komiskt ut, men samtidigt var det tydligt att han tyckte det var jobbigt.

Vid ett tillfälle blev Jackpot riktigt bekymrad. Hon gick tätt intill Gustav, nästan klistrad vid hans sida, som om hon ville försäkra sig om att allt var som det skulle. Hon är ju inte van vid att katter flåsar, så det var nog lite oro där. Fina, omtänksamma Jackpot.

En varm men väldigt fin promenad, med ett lite annorlunda men härligt sällskap.

Det är något alldeles speciellt med den här tiden på året. Trädgården lever upp på riktigt, och det märks inte minst på allt fågelkvitter som fyller luften från tidig morgon till sen kväll.

Jippy är helt fascinerad. Hon älskar att sitta och lyssna – och vakta. Särskilt det gamla trädet, som det har massa hål, har blivit en riktig favoritplats. Där verkar det bo flera små familjer, och när fågelungarna börjar göra sig hörda kan Jippy sitta i timmar och bara titta, lyssna och hålla koll.

Och som om inte det vore nog har vi även fått hyresgäster i holken vid dagbädden. Där inne kvittrar det för fullt nu, och det är så mysigt att ligga där och höra de små liven. Det ger en sådan ro, som bara naturen kan.

Det som förvånar mig mest är att vi faktiskt har så mycket fåglar i år. Jag trodde att det skulle bli färre efter att vi fällde så många träd, men det verkar nästan vara tvärtom. Kanske har de hittat nya trygga platser, eller så lockar våra holkar mer än vi trodde.

Jackpot tycker att Jippy är supertråking när hon föredrar att sitta vid trädet istället för att leka.