Idag släppte gubben av mig och hundarna vid Lindome Spinneri, och vi gav oss ut på en långpromenad. Det var en sådan där dag när luften känns lätt och benen vill gå, och hundarna studsade ivrigt iväg som om de visste att det väntade ett äventyr.
Jag hade först tänkt ta med kameran, men jag hade redan haft en rejäl fotorunda hemma på tomten tidigare. Blommorna stod så fint i ljuset, och hundarna for omkring som små projektiler — perfekta motiv när man vill öva på rörelsebilder.
Och så Gustav… Stackars Gustav hade råkat bli inlåst i snickeboa en stund, så när han väl kom ut ville han gärna vara med och bli fotograferad. Han poserade nästan, som om han visste att han hade missat något och nu ville ta igen det.
Det är faktiskt rätt smidigt att hundarna är lite trötta när jag går igenom bilderna senare. Då får jag en lugn stund att titta, sortera och lära mig mer om kameran.
För det är mycket att lära. Den skiljer sig rejält från min Canon — både i känsla och i hur den reagerar på ljus och rörelse. Men övning ger färdighet, och idag kände jag att det lossnade. Nu vet jag hur jag ska ta bilder när hundarna springer för fullt, utan att allt blir suddigt eller för sent.
Promenaden blev lång, lugn och precis vad vi behövde. Hundarna fick nosa, springa och upptäcka. Jag fick tänka, andas och känna hur både kameran och jag sakta blir mer samspelta.
En bra dag, helt enkelt. En sådan där som fastnar lite extra.
