... dina symboler här ...

Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

Vad är din största dröm?,

J

ag står i trädgården, med jord under naglarna och solen som värmer kinden, och ändå kryper oron in. Min största dröm är så enkel att säga men så svår att förstå hur den någonsin ska bli verklighet – fred på jorden och ett klimat i balans.

Just nu känns det som att allt går åt fel håll.

Konflikterna blir fler, närmare, mer påtagliga. Nyheterna fylls av bilder som gör ont att se, och det är svårt att värja sig. Samtidigt visar naturen sin egen oro. Bränder som rasar på grund av extrem värme, och så – helt plötsligt – hagelstorm mitt i juli. Jag stod där och tittade ut genom fönstret och undrade: när blev det här normalt?

Det skrämmer mig, hur fort allt förändras.

Men mitt i allt det där försöker jag hålla fast vid det lilla. Att plantera något nytt i jorden. Att plocka en handfull örter och brygga te. Att gå en promenad med hunden och lyssna på vinden i träden, som om den viskar att allt inte är förlorat.

Kanske är det där vi börjar.

I det lilla.

I hur vi tar hand om vår egen bit av världen. I hur vi pratar med varandra. I hur vi väljer att inte ge upp hoppet, trots att det ibland känns som det enda logiska.

Min dröm kanske är stor och naiv.

Men jag tänker inte släppa den.

För någonstans måste vi fortsätta tro på att det kan bli bättre.

205. Om väggar kunde viska (90 av 182)

Det hade varit något alldeles extra om väggar kunde viska. Tänk vilka historier de här gamla timmerväggarna hade kunnat dela med sig av – från gårdens rötter på 1800-talet, och kanske ännu längre tillbaka, ända till 1600-talet.

Man undrar vilka som gått över samma tröskel, burit in ved i vintermörkret eller stått lutade mot väggen en stilla sommarkväll. Kanske har någon skrattat här, någon annan gråtit, och någon har säkerligen drömt om ett liv långt bort – precis som vi gör ibland.

Det är något särskilt med gamla hus. De bär inte bara på årtal och byggnadsteknik, utan på liv. Och även om väggarna förblir tysta, så känns det som att de ändå berättar – i knarrande golv, i solblekta brädor och i varje liten spricka som tiden lämnat efter sig.

Vilket löfte har du gett dig själv som du faktiskt har hållit?

Jag har aldrig varit särskilt bra på nyårslöften. Du vet, de där klassiska: börja träna, sluta med socker, bli en helt ny människa över en natt. Det brukar hålla ungefär tills första kakan tittar fram.

Men ett löfte har jag faktiskt lyckats hålla. Och det började inte ens vid ett nyår.

När jag var 18 och mådde riktigt dåligt lovade jag mig själv att varje dag försöka hitta något roligt eller vackert. Inget stort. Inget pretentiöst. Bara… något.

Och märkligt nog – det funkade.

Det visade sig att världen inte alls var så snål som jag trodde. Den liksom strödde ut små saker överallt, bara man orkade lyfta blicken lite.

Som en blomma som bestämt sig för att växa på helt fel ställe.
(Som om den tänkt: “Här? Jajamän.”)

Eller solen som plötsligt levererar en ljusshow rakt ner i trädgården, helt utan att ta betalt.
Och fåglarna… ja, vissa morgnar låter de som att de vunnit i fågellotteriet.

Det bästa är att det inte kräver någon större ansträngning. Man behöver inte bli en ny människa. Man behöver bara stanna upp lite.

Och ibland räcker det faktiskt med att inte ha trampat i något oidentifierbart på morgonpromenaden. Det räknas också som något bra.

Så ja, av alla löften jag kunnat bryta genom åren så är det just det här jag har hållit fast vid.

Inte för att jag är särskilt disciplinerad.
Utan för att det visade sig vara alldeles för trevligt för att sluta.

263. Sittplats (89 av 182)

I morse när jag kom ut satt där en förskrämd katt uppe på värmepumpen, som om den hade tagit ett snabbt beslut i livet: “Här uppe är det tryggt, tack och adjö.”

Den såg lätt chockad ut när hundarna kom farandes, men den satt ändå där med full värdighet, som en liten chef som inte tänker lämna sin utsiktsplats i första taget. Det är något väldigt kattigt med det: först panik, sedan total kontroll. Och hundarna? De hann nog bara tänka “vad är det där?” innan katten redan hade bestämt att värmepumpen var dagens kungarike.

Om du fick äta middag med vilken fiktiv karaktär som helst, vem skulle det vara?

Det skulle utan tvekan vara Mr Darcy. Inte bara för att han är den där typen av man som ser ut som om han just upptäckt att världen är full av folk som inte håller måttet, utan också för att det hade varit fascinerande att sitta mittemot honom och se hur länge man kunde hålla sig för skratt. Mr Darcy i Stolthet och fördom bjuder ju inte direkt på uppsluppen småprat vid middagsbordet, men han gör det hela så mycket mer intressant med sin stolthet, sina förutfattade meningar och sitt lätt förolämpade sätt.

Tänk dig en ljum kväll i 1800-talets England, med den vackra trädgården och ett storslaget slott i bakgrunden. Jag ser framför mig hur vi sitter där med silverbestick, styva ryggar och alldeles för många osagda tankar mellan rätterna. Jag skulle fråga honom hur det egentligen känns att gå runt och vara så där oemotståndligt reserverad, och om han någon gång känner behov av att bara säga: “Nej, nu får det räcka med stolthet för idag.” Han hade säkert svarat något kort, artigt och lätt nedlåtande, medan jag själv hade haft svårt att inte explodera av hans sätt.

Det hade blivit en middag där samtalet troligen hade varit minst lika spännande som maten. Kanske lite för spännande, faktiskt. Men det är ju just därför Mr Darcy skulle vara den perfekta middagsgästen: han säger inte allt, han visar inte allt, och ändå blir man helt fascinerad.

Artikel