... dina symboler här ...

Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

322. Tunnel  (88 av 182)

Längs hela sidan har jag sått ringblommor och krasse – i allt från ljust, nästan citrongult till djupt varm röd. Och när allt blommar… ja, då är det som att kliva rakt in i en färgexplosion. Nästan så man stannar upp mitt i steget och bara tittar.

Ringblommor

Det har ju varit en sån där seg vår. Kylig, utdragen och lite tveksam. Som om värmen aldrig riktigt vågade bestämma sig. Jag gick där och tittade på jorden, väntade och undrade om de ens tänkte kika upp.

Men så plötsligt händer det.

En dag ser man de första små knopparna. Nästa dag lite fler. Och så, utan att man riktigt märker när, har hela raden vaknat till liv. Som om de bara väntade på rätt ögonblick.

Det är väl det som är charmen med att odla. Man får öva på tålamod – vare sig man vill eller inte.

Och när det väl kommer… då är det värt allt väntande.

Ringblommor

Nu går jag där i tunneln varje dag och njuter. Av färgerna, av humlorna som surrar och av känslan att livet ändå hittar sin väg, även efter en kylig start.

Ringblommorna må ha varit sena i år – men de gör entré med stil.

Vad är det bästa köp du någonsin har gjort?

Det finns ju köp… och så finns det köp.

Sådana där spontana, nästan lite slumpmässiga, som visar sig bli trogna följeslagare genom livet. Ett sådant gjorde jag i Lissabon, under en semester i Portugal som redan då kändes lite extra varm och färgstark.

Mitt bästa köp? En grön vindjacka.

Eller ja… grön och grön. Den är nämligen vändbar. På ena sidan är den sådär härligt grön som smälter in i naturen, perfekt för promenader bland buskar, hundar och trädgårdsland. Men vänder man på den – då händer något helt annat. Då blir den röd och rutig, med en tydlig känsla av jul, glögg och kanske en och annan pepparkaka.

En riktig humörjacka, helt enkelt.

Jag minns så väl när jag hittade den. Den hängde där lite ensam, som om den väntade på just mig. Och det visade sig också vara den allra sista.

Sedan dess har den varit med… överallt. I flera år. Nästan dagligen. Den har fått följa med ut i blåst, småregn, trädgårdsbestyr och otaliga promenader. Och varje gång jag tar på mig den känns det lite som att välja dagsform:

Grön – lugn, jordnära och redo att rensa ogräs.
Röd och rutig – lite mer liv, lite mer “nu kör vi”.

Och varje gång jag vänder den där jackan tänker jag faktiskt lite på Lissabon.

Lissabon

Vilket är det roligaste missförståndet du någonsin varit med om?,

Dagens skrivuppmaning fick mig att le för mig själv redan innan kaffet ens hunnit kallna. För visst har man varit med om en del märkliga missförstånd genom åren – men ett sticker ut lite extra.

Det var den gången vi satt hos mäklaren, sådär lite lagom spända och förväntansfulla, med drömmar om gårdsliv och odlingsbäddar som dansade framför ögonen. Samtalet flöt på fint, tills den där avgörande frågan kom:

“Hur hittade ni objektet?”

Och vi, självsäkra som bara den, svarade i kör:
“På Båå-visjeon”

Fast… inte som man säger det här hemma i Sverige. Nej då. Vi uttalade det med pondus, som om vi precis klivit av ett internationellt fastighetsmöte i London:
“Bovision med ett sje-ljud.”

Mäklaren tittade på oss. Och blinkade.

“Förlåt… var sa ni?”

“Båå-visjeon.” upprepade vi, lika övertygade. Kanske till och med lite långsammare, för säkerhets skull.

Det blev tyst en stund. Ni vet en sån där tystnad där man nästan kan höra kugghjulen snurra. Mäklaren lutade sig bakåt, kisade lite och såg ut som om han försökte koppla ihop ett mycket komplicerat pussel.

“Jaha… menar ni… Bo vision?”

Och där. Där föll poletten ner.

Det var som om någon drog undan mattan under vår språkliga självsäkerhet. Plötsligt hörde vi själva hur vi hade låtit – som två entusiaster som försökte göra en svensk bostadssajt till något slags internationellt varumärke.

Än idag kan jag inte säga “Bovision” utan att höra det där överdrivet engelska uttalet i huvudet. Och jag undrar lite stilla om mäklaren fortfarande minns oss som “de där Båå-visjeon-människorna”.

Det är tur att husköpet gick bättre än uttalet i alla fall.

266. Skogsstig  (87 av 182) 

Det finns så många fina stigar här omkring där jag bor. Perfekta för en långpromenad med hundarna när man bara vill komma ut en stund och rensa huvudet.

Vi tog en sväng idag och det var en sådan där riktigt skön runda. Hundarna var nöjda direkt – fullt fokus på alla dofter som vanligt – och jag fick gå där i lugn och ro.

Det är märkligt egentligen, hur något så enkelt kan göra så mycket. En stig, lite solsken och ljudet av tassar mot marken – och plötsligt känns allt lite lättare.

Semestertankar, smoothies och ett litet minus på vågen

Det har blivit en lite annan semester i år. Jag har börjat göra smoothies, inte varje dag men ganska ofta, och försöker tänka lite mer på vad jag stoppar i mig. Mer grönt, mer vitaminer, och mat som faktiskt gör kroppen gott. Inget extremt, inget krångligt – bara lite mer omtanke.

Och vet ni… jag har faktiskt gått ner ett kilo.

Det kanske inte låter så mycket, men för mig är det det. För det svåra har aldrig varit att gå ner – det svåra är att få det att stanna där. Ofta har kilona kommit tillbaka lika snabbt som de försvunnit. Så det här lilla kilot som nu verkar hålla sig kvar på “rätt sida” känns ändå som något stort.

Grönsaker

Särskilt nu när det är semester och jag dessutom har tillåtit mig att ta det lugnt.

Kanske är det just det som är skillnaden. Att det inte handlar om att kämpa, pressa eller förbjuda – utan att bara justera lite, tänka lite mer och låta det få ta tid. Att hitta något som faktiskt fungerar i vardagen, inte bara i några veckor.

Promenaderna med hundarna fortsätter som vanligt, trädgården kräver sitt och dagarna rullar på i ett lugnare tempo. Och mitt i allt det där så har jag börjat ta lite bättre hand om mig själv.

Inga stora förändringar. Bara små steg.

Kategorier Mat

Artikel