Det finns ögonblick som fastnar, och utsikten från Dubrovniks gamla stadsmur är ett av dem. Högt ovanför de solvarma takpannorna öppnar staden sig som ett levande vykort — havet glittrar, gränderna slingrar sig nedanför och varje steg ger en ny, stilla vy att andas in. En promenad som känns både historisk och helt magisk.
Dagens skrivuppmaning: Vilket land står högst upp på din önskelista?
Det finns platser som inte bara är vackra, utan som känns som att de rör vid något i en. För mig är Schweiz just ett sådant land. Det står högst upp på min önskelista – inte för att det är spektakulärt på ett högljutt sätt, utan för att det är stilla, djupt och nästan sagolikt.
Det är något med de gamla byarna, där husen står tätt och träfasaderna bär hundra år av historier. Små fönster med röda pelargoner, stenlagda gränder och kyrkklockor som slår över dalen. Allt känns bevarat, omsorgsfullt, som om tiden rör sig lite långsammare just här.
Och landskapet… det är som att naturen har tagit i från tårna. Gröna dalar som breder ut sig mellan berg som reser sig rakt upp, dramatiska men ändå mjuka. Sjöar som ligger så klara att de speglar himlen som glas. Man kan köra bil i timmar och ändå känna att man bara skrapat på ytan av allt det vackra.
Vilket underbart väder det var idag. En sådan där klar, mjuk höstdag när luften känns lätt att andas och benen nästan ber om att få gå långt. Så vi passade på att ta en rejäl långpromenad, jag och hundarna.
Claes‑Olof släppte av mig vid Lindome Spinneri, och därifrån började vi vår tur. Vi tog höjden ner mot Norra Hällesåkervägen, vidare över vägen och in i skogen mot Östra Lindomevägen. Hundarna älskade det — nya dofter, nya stigar, lite trafik här och där, hus som dyker upp mellan träden och sedan plötsligt tyst skog igen.
I år blev det Dubrovnik — den solvarma pärlan vid Adriatiska havet. Gamla stan med sina ljusa stenmurar, de smala gränderna som slingrar sig som små berättelser, och havet som glittrar som om det har något att säga.
Det känns fint att återvända till en plats där historien ligger så nära ytan. En resa fylld av utsikter, promenader, tebutiker, små fynd och den där känslan av att tiden går lite långsammare.
Dubrovnik blev helt enkelt rätt val i år.
I dag känns som en sådan där dag då kroppen längtar efter att sträckas ut och andas frisk luft. Hundarna tassar runt mig med den där förväntansfulla energin som bara de kan ha — svansar som små metronomer, ögon som glimmar av “ska vi åka nu?”.
Jag funderar på två platser som alltid ger mig ro på olika sätt: Tulebo och Sandsjöbacka.
Tulebo där vi har bott. Stigarna är välkända, och skogen sluter sig runt en på ett sätt som gör att man går lite långsammare. Det är enkelt, nära, och perfekt när man vill ha en långpromenad utan krångel.
Sandsjöbacka är något helt annat. Här breder landskapet ut sig, och man känner sig liten på ett fint sätt. Ljungen, klipporna, de långa stråken av vind — det är som att gå i en naturdokumentär. Hundarna blir alltid lite extra pigga här, som om de känner att världen är större och mer spännande.
Det var ett tag sedan jag var där. Långpromenad i Lindome
