I dag skulle snickarna komma och gjuta badrumsgolvet i kokhuset, så jag tyckte det var lika bra att gå upp tidigt. Det finns ju alltid att göra med kryddspiralen, och jag ville hinna fixa lite innan dagen drog igång.

Det fräcka var att snickarna hade sorterat allt material till oss – stora stenar i en hög, mindre i en annan, och sanden fint avskild bredvid. Vilket jobb! Så himla gulligt av dem. Jag och Tobias gav oss på de stora stenarna, medan Lill-polarn tog hand om småstenarna med full koncentration.

Jag vet inte hur många lass jord och gödsel jag körde – otroligt hur mycket en enda spiral kan svälja! Efter ett tag började Lill-polarn se lite rastlös ut, så vi fyllde upp den lilla dammen till honom. Han sprang direkt iväg och hämtade ett par änder, håv och en liten flotte som han visst hittat i rotkällaren.

Sedan stod han och Edgar sida vid sida vid kanten av dammen, båda på helspänn, medan änderna flöt runt ganska snabbt i det cirkulerande vattnet. Jag kunde inte låta bli att skratta – det är nog första gången Lill-polarn varit tyst så länge i ett sträck.

Plötsligt hördes ett triumferande rop:
– Jaa! Jag fick den!

I dag möttes jag och gubben bara i backen – han var på väg till jobbet och lite försenad. Han ropade snabbt till mig att ”Lill-polarn sitter på el pinnen!”
Jaha?! Okej?

När jag kom ner till plätten såg jag vad han menade. Han och Lill-polarn hade hjälpt mig genom att placera ut var kryddspiralen skulle ligga! Lill-polarn stod mitt i det hela och dirigerade runt katterna, som om de vore små byggjobbare med varsin uppgift.

Jag blev verkligen glad när jag såg hur fint de hade gjort. Allt var utmätt och klart, bara att sätta igång! De hade placerat spiralen riktigt smart, så jag gav Lill-polarn massor av beröm. Han växte nästan en decimeter av stolthet och höll på att ramla av pinnen flera gånger av bara farten.

När Micael kom hem från jobbet tyckte han också att det såg jättehäftigt ut och ville hjälpa till. Lill-polarn sken upp igen, rusade bort till stenhögen och började dra i en stor sten – men Micael, som snabbt insåg att den uppgiften nog var lite för tung, sa att vi i stället behövde en superexpert som kunde mäta hela tiden medan vi la stenarna.

Det gjorde förstås Lill-polarn överlycklig! Han fick genast tag i linjalen och tog sig an den viktiga rollen som spiralmästare. För det ska ju luta lite inåt, precis som en riktig kryddspiral ska – och det är minsann både svårt och viktigt!

Vilket kanonväder! Jag har gått runt hela morgonen och funderat på att äntligen göra i ordning en liten örtträdgård. Jag har tänkt på det i flera år men det har liksom aldrig blivit av. Nu när jag såg hur fint det börjar ta sig längs muren fick jag plötsligt tillbaka inspirationen. Det gäller ju att passa på – särskilt när Lill-polarn kan vara med, han har ju verkligen gröna labbar!

Lill-polarn fick syn på åkgräsklipparen och ville genast provköra. Han rusade iväg, hoppade upp på sätet och såg alldeles lycklig ut. Jag hade haft den inställd på sköldpadda-läget eftersom jag tar det rätt lugnt när jag kör. Men det tyckte förstås Lill-polarn var onödigt fjantigt. Han tryckte  beslutsamt ner knappen till kanin!

Det han inte tänkte på var att om man väger för lite – som han – så stannar åkgräsklipparen direkt om rumpan tappar kontakten med sätet. Jag förklarade tålmodigt detta och till slut gick han motvilligt med på att jag fick åka med.

Men så snart vi körde över de ojämna partierna på gården flög han som en projektil rakt upp i luften – och motorn tvärdog varje gång han lättade från sätet. Till sist hör jag hur Lill-polarn vrålar.

– Sköldpadda! Sätt den på sköldpadda!

Det första jag fick syn på när jag kom hem från jobbet i dag var Lill-polarn, liggande på magen över diskbänken, med huvudet långt ner i diskhon.
– Men Lill-polarn, vad gör du? frågade jag.
– Vaa! Ser du mig!? Är jag inte osynlig?
– Du har satt hatten bak och fram, så ja – jag ser dig.

Tydligen hade Lill-polarn lekt hela havet stormar med det gamla vikingaskeppet som min pappa en gång byggde. Skeppet hade seglat helt fint i början, tills Lill-polarn började vispa runt vattnet för att göra “stormvågor”. Då hade det förstås sjunkit som en sten.

Han vet mycket väl att han inte får leka med de där gamla båtarna. De är prydnad, inte leksaker. De har överlevt både mig och min bror när vi var små och dessutom mina egna pojkar – så det vore ju nästan otroligt om ett skepp skulle gå under nu, efter alla dessa år!

Lill-polarn hade tydligen skyndat sig att hämta sin magiska hatt för att bli “osynlig”, så jag inte skulle se hur han låg där och försökte fiska upp sitt skeppsvrak i panik.

Jaja – nu är skeppet i alla fall rent från damm. Alltid något!