Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

Helt otroligt att jag kan vara lika trött varje måndag! Vädret gör inte saken bättre – solen tittar fram i ena sekunden, bara för att i nästa ersättas av både ösregn, hårda skurar och till och med hagel.

Precis innan himlen öppnade sig hann gubben gå upp med hästarna till stallet. Där kan de i alla fall välja om de vill stå inne eller trotsa regnet. Lill-Polarn däremot satt ute och fikade när haglet började. Han blev helt chockad över vad han kallade puttekulor från himlen och flög in som ett yrväder!

När jag kom hem senare stod han i fönstret med en kruka på huvudet, beredd att försvara sig mot nya “kulattacker”, men så fort solen tittade fram kunde han förstås inte hålla sig inne längre. Från dörren ropade han att han skulle plantera klart den gula löken och schallottenlöken innan nästa oväder.

Allt verkade lugnt – tills jag hörde ett förfärligt liv utanför köksfönstret. När jag tittade ut såg jag Lill-Polarns ben sticka ut ur snickarens fikaväska! Snickaren hade glömt den när han åkte hem, och Lill-Polarn hade förstås inte kunnat låta bli att undersöka alla de spännande facken.

“Vaa! Finns här bara snus?!” hördes ett förtvivlat rop. “Fy tusan vad det smakade äckligt! Hur kan han ha det på mackan!? … Ojdå! Hjälp!”

Där fick han nog sin lärdom för dagen – allt som ligger i en fikaväska är inte godsaker.

När vi kom hem från Åkraberg i går var Lill-Polarn fortfarande lite smådeppig över att inte ha fått träffa sina mytomspunna släktingar – Malvawoluskerna. Jag försökte pigga upp honom med att vi kunde börja planera dammen, men han ville hellre gå upp till Tobias och kura ihop sig i hans enorma soffa. Det brukar han göra när dagen har varit lite för mycket.

Senare på kvällen var humöret som bortblåst – eller snarare tillbaka! Lill-Polarn var sitt vanliga glada jag, och vi undrade lite smått vad Tobias hade sagt till honom. När jag senare gick upp för att, tja, “besöka hemlighuset”, kikade jag ut genom fönstret – och där satt han!

Lill-Polarn satt ute vid lilla dammen vid kryddspiralen, helt förtrollad av röken och de små lamporna som skimrade i mörkret.

“Ser du!” ropade han när han fick syn på mig. “Jag visste att Malvawoluskerna skulle försöka ta kontakt med mig! De är jättemysko – de försöker prata genom dammen! Tobias sa ju att den är magisk, och att det händer konstiga saker när det blir mörkt!”

Jag kunde inte låta bli att le. “Men det är mitt i natten! Sitter du där längre växer det svamp på huvudet på dig också!”

“Vaa! Du menar att de försöker förvandla mig till en Malvawolusk?” utbrast han förskräckt – men satt kvar ändå, ifall de nu verkligen försökte hälsa på honom.

Snickarna är här igen och lägger in mer grus och golv i kokhuset. Det börjar verkligen ta form nu! När de är klara är det vår tur att ta vid – bygga väggarna och lägga in det riktiga golvet. Jag längtar redan efter att få se hur allt blir när det står färdigt.

Vi skulle egentligen bara åka ner till Åkraberg för att hämta rosorna vi beställt och samtidigt kolla upp vad dammduk kostade. Men så nämnde en av snickarna Afrikahuset, och där förändrades planerna snabbt.

Lill-Polarn, som hade stått och lyssnat med stora öron, började genast hoppa upp och ner av iver. Han ville absolut följa med och besöka Afrikahuset. Tydligen hade han fått för sig att han kanske kunde träffa på en mycket avlägsen släktgren där – Malvawoluskerna – som enligt honom var ena riktiga tuffingar med gamla mögelsvampar växande på huvudet. Lite läskiga, men ändå spännande nog för att han skulle våga hälsa.

Men när vi kom fram möttes vi av en låst dörr – stängt! Lill-Polarn såg ut som en urblåst ballong av besvikelse, så för att muntra upp honom stannade vi vid en korvkiosk på vägen hem. Dagen fick ändå ett gott slut med dubbla Raggar meal – två korvar med mos, räksallad och en pucko.

a vid en korvkiosk och köpa dubbla Raggar meal (två korvar, mos, räksallad och en pucko )