När vi kom hem idag hade Lill-polarn så bråttom ut. Jag tyckte det var en bra idé att han fick springa av sig lite — han verkade rastlös, och det är ju alltid bättre att han rasar av sig ute än att hitta på hyss inne.

Han hade faktiskt varit ganska lugn på jobbet idag och hållit sig i närheten av mig. Jag kan tänka mig att han fortfarande var lite skärrad efter gårdagens incident med cykelfanatikern Alve.

När jag senare gick ut med soporna fick jag syn på Lill-polarn som stod på rampen vid kokhuset — och innan jag hann säga något gjorde han ett svanhopp! Han missade brunnslocket med ett par centimeter och landade som tur var i sanden, precis förbi stenarna.
När jag kom fram hörde jag ett svagt “ajajaj min rumpa…” och där satt han, helt chockad och besviken. Han hade varit så säker på att han skulle klara landningen.

Tydligen hade han lovat Esmeralda en riktig stuntshow, men nu vågade han inte försöka igen. Han såg så ledsen ut där i sanden att jag inte hade hjärta att säga något om hans tokigheter.
Jag sa i stället att Esmeralda säkert hellre ville ha blommor och göra något lite lugnare än att titta på halsbrytande hopp.

Det fick honom att lysa upp direkt!
“Jag har sett en jättefin blomma hos Tobias,” sa han, “en vit orkidé i en havsblå kruka med pärlor på. Den skulle Esmeralda älska!”

Sen blev han plötsligt väldigt tyst och såg fundersam ut.
“Wow! Hm… måste gå! Om jag lurar To—…”

Och sen var han borta. Jag vågar inte riktigt tänka på hur den planen slutar…

Idag var det ruskigt svårt att få upp Lill-polarn. Han hade haft en väldigt trevlig kväll med Esmeralda – som han fått veta hette så genom ett viskande tips från Amelia på Maria Nova. De hade dansat, fnissat och smaskat i sig alla geléhallonen, så i morse hade han rejält ont i magen och tyckte att han nog behövde “vila ett par timmar till”. Han lovade dock att komma ner och hjälpa mig att städa sedan…

Såvida inte Esmeralda ville hitta på något förstås! ”Damerna kommer ju alltid först,” förklarade han klokt, ”annars kan man visst få en stekpanna i huvudet!”

När han väl kom ner till frukost satt han och sjöng och smågnolade för sig själv. Han hade uppenbarligen haft det väldigt roligt igår. De hade dansat vals på den röda salongsmattan och busat mellan stolsbenen. Men roligast, berättade han stolt, hade de haft när han “tämt lejonet” – som försökt ligga och sova.

Lejonet hade till slut blivit så sur att det hoppat mellan stolarna, och Esmeralda hade förstås blivit djupt imponerad. Hon hade till och med kallat honom den modigaste som gick på denna jord.

Jag satt där med kaffet i handen och kunde inte låta bli att fundera… Kan det möjligen vara stackars Edgar han pratar om? Snällare katt finns ju inte. Lejon? Nja, han är ju visserligen gul – men ändå… LEJON!?