Det var så vackert väder idag – riktigt varmt i luften – att både jag och Lill-polarn bestämde oss för att ta en promenad efter jobbet. Visserligen hade det varit mysigt att ha med Shakira, men det var faktiskt rätt härligt att bara gå vi två för en gångs skull.

Vi följde sjökanten, och Lill-polarn hade hur roligt som helst med att springa runt i vassen. Han påstod stolt att han “smälte in perfekt” – vassen var ju så hög att han kunde leka både spion och kurragömma på samma gång.

Det är så skönt att det äntligen är fredag! Jag hoppas verkligen att det fina vädret håller i sig hela helgen – tänkte passa på att ta ut hästarna på en lång promenad. Medan jag gick där och funderade hörde jag plötsligt hur Lill-polarn började snattra helt hysteriskt och peka bort mot en liten bukt.

Där stod den – hans drömstuga. En liten röd stuga med grön altan, insvept i solsken. Vi smög oss närmare, och jag måste erkänna att jag förstod precis varför han blev så till sig; huset låg så idylliskt, som ett vykort från sommar-Sverige.

Men när jag frågade om han verkligen vågade bo alldeles själv där, såg han genast bekymrad ut. Mörkrädd som han är, och så allergisk mot ensamhet, sa han till slut att han nog helst bodde med oss ändå – men skulle vilja vara lika kaxig som Tobias.

“Han får ju slänga kalsonger överallt, spela hela natten och ingen gnat­ar!” förklarade Lill-polarn med en avundsjuk suck.

Jag kan inte låta bli att le. Va? Vem har gnatat under årens lopp, menar han…?