182 Foto 2026

I går, när jag gick genom skogen, fick jag syn på något som nästan såg ut som små vågor av ljus på en gammal stock. Stora, härliga ostronmusslingar, mjukt skiftande i grått och beige, hade brett ut sig som ett eget litet landskap. Det är märkligt hur svampar kan få en helt vanlig trädstam att se ut som ett konstverk.

Det var något stillsamt över platsen. Ingen hade rört vid stocken på länge, och naturen hade fått arbeta i fred — lager på lager av liv som byggts upp utan brådska. Ostronmusslingarna låg där som ett bevis på hur vackert allt blir när det får växa orört, när skogen får bestämma takten själv.

Vid Klippans kulturreservat ligger det allra äldsta huset, känt som Röda byggnaden. Det byggdes redan 1762, och står än i dag som ett stilla vittne till Göteborgs historia.

Med sina röda träpaneler och små fönster mot älven bär huset på berättelser om hantverk, handel och vardagsliv från en annan tid. Det är något särskilt med att stå där en tidig morgon — känna doften av havet, höra måsarna och se solen glittra mot den röda fasaden.

Ett stycke kulturarv som fortfarande andas.

Från kapellets höjd ser Älvsborgsbron ut som en stilla båge över älven — ett grönt stråk av rörelse och riktning mitt i det tidlösa lugnet vid Sankta Birgittas kapell.

Nu är det äntligen ljust i mitt örteri. Tidigare kunde jag tända den lilla lampan som satt där, men det gjorde knappt någon skillnad – som att försöka lysa upp ett helt rum med ett stearinljus.

Nu har jag två starka lysrörsarmaturer som sträcker sig över hyllorna och en mindre lampa vid bordet när jag bara vill stå där och jobba. Plötsligt syns varje blad, varje liten kruka, varje ny idé som spirar.

Det är som om örteriet har vaknat och sagt: “Tack. Nu kan vi börja på riktigt.”

Den här trappan i Trogir blev som en liten scen, alla som gick förbi stannade till, poserade och fotograferade varandra – och vi gjorde precis likadant. Det var något med ljuset, stenarna och den där mjuka sommarkänslan som fick alla att vilja fånga ögonblicket.