182 Foto 2026

Himlen var magisk i tidigt i morse när jag körde till jobbet. Den målade upp allt från rosa och lila till blått och gult, som om någon hade hällt ut hela färgpaletten över himlen.

Jag älskar min gamla arbetsbänk som jag fyndade på loppis för några år sedan. Den har sett mycket ut – fläckar av färg, lack och vem vet vad – men just det gör den så perfekt. Den bär på historier, och i mitt stall (som numera är snickeboa) passar den som handen i handsken.

Och så den där verktygstavlan då! Claes-Olofs pappas gamla verktygstavla, väl använd och full av karaktär. När jag hängde upp den ovanför bänken kändes det som att rummet äntligen andades ut och sa: “Ja, här hör jag hemma.”

Det är sånt jag lever för – när saker med patina och minnen får nytt syfte. Inget behöver vara perfekt, bara äkta. Och i snickeboan, där sågspån och skratt blandas, är det precis så det ska vara.

Nektarinerna just nu… de är som små solsken i fruktskålen.
Kärnfulla, saftiga, och med den där perfekta balansen mellan sötma och friskhet som gör att man nästan stannar upp mitt i tuggan.

Jag har inte så många liljor i år, men de som valt att komma har förökat sig och blommar med en nästan överraskande prakt. Färre – men starkare, vackrare och mer självsäkra. Som om trädgården själv bestämt att kvalitet får gå före mängd

Det är lite synd att det inte blivit så mycket fotande i svartvitt på sistone. Bilderna kan ju bli väldigt spännande när man vågar fokusera på det väsentliga – till exempel bara huvudet på ett djur.

Utan färgen blir det lättare att se blicken, strukturen i pälsen eller fjädrarna, och de små detaljerna som man annars kanske missar. Ett djurhuvud i svartvitt får nästan en porträttliknande känsla, som om det tittar rakt in i själen.

Nästa gång jag är ute med kameran ska jag verkligen försöka tänka “svartvitt” redan när jag trycker på avtryckaren. Kanske blir det ett helt litet projekt: svarta och vita djurporträtt från trädgården och promenaderna.