182 Foto 2026

Mina rosenskäror lyser i mjuka pasteller — från djup cerise till mildaste rosa, vidare mot nästan vitt och små solgula toner. En stilla explosion av färg som verkligen är en fröjd för ögat.

Idag invigde jag den nya induktionshällen med två plattor ute i örteriet. Det kändes nästan högtidligt att slå på värmen för första gången och låta schampot sjuda i sin örtgryta. Doften av hibiskus och rosmarin fyllde luften, och allt omkring mig blev stilla — bara fåglarna och det svaga kluckandet från mjödet som jäser i hörnet.

Jag älskar att vara där ute i lugn och ro, bland flaskor, burkar och torkade blad. Mina tinkturer står på rad och väntar på att ses över, och jag har redan börjat planera en hibiskussprej för håret — något lätt, glansgivande och med den där röda tonen som bara hibiskus kan ge.

Mjödet bubblar långsamt, nästan som om det tänker efter mellan varje andetag. Det börjar klarna nu, och jag ser fram emot att hälla upp det på flaskor när vi kommer hem från vår resa till Dubrovnik. Tills dess får det stå där och mogna i sin egen takt, precis som allt annat här ute.

 

Sitter på jobbet med kaffekoppen och gör nya taggar till föreningarna.

Morgonens frukost på jobbet låg inbäddad i trolsk dimma. Mauro och jag stod där i det mjuka ljuset, och man känner nu hur hösten försiktigt börjar smyga sig på.

Maja och Pärla har åkt hem, och plötsligt kan han röra sig fritt i huset som den kung han anser sig vara. Han har ju varit den som haft lättast för att tassa uppför rampen och smita in i sovrummet — men ändå har han gått runt och varit super sur, som om hela världen varit emot honom.

Under tiden har Chillan och Amor mest ryckt på axlarna åt dramat. Så länge de får mat och har ett hörn där de kan vara i fred, är livet i princip perfekt.

Men Gustav? Han firar sin nyvunna frihet som om han just återtagit sin tron.