I dag hade jag en tydlig plan: jag skulle göra olika siraper. Sådana där små kökssysslor som doftar trygghet och skapar ordning i hyllorna. Jag såg framför mig hur det skulle puttra stilla på spisen, hur köket skulle fyllas av mjuka toner av örter och sötma.
Men så fort jag tog fram ingredienserna hände det där som ofta händer på jag helgerna: dagen tog en helt annan riktning.
Först fastnade jag med min nya kamera. Ljuset föll så fint genom fönstret, och plötsligt stod jag där och fotade allt från små detaljer i köket till de där örterna som låg och väntade på att bli sirap. Jag glömde tiden, som man gör när något är riktigt roligt.
Sedan råkade jag gå förbi örteriet. Och där var det kört.
Jag började blanda teer, dofta, jämföra, känna efter. Det blev små provkoppar, små justeringar, små idéer som växte. Jag lade ner mer tid än jag tänkt, men det var så vansinnigt mysigt att stå där och skapa något som kändes både nytt och bekant på samma gång.
Till slut hade tiden sprungit iväg och jag tänkte jag kunde testa slowe cooken för att hinna med annat. Det blev gott men tror inte slowe cooke är min grej.
