95. Going up, up, up (70 av 182)
182 Foto 2025
304. Svensk fågel (69 av 182)
Vi visste att tomten skulle kännas luftigare efter buskröjningen. Vi såg framför oss lite mer ljus, bättre utsikt mot syrenhäcken, kanske en enklare väg för igelkotten att ta sig fram. Men vad vi inte riktigt väntat oss – var den explosion av rödhakar som följde. Plötsligt var de överallt.
Det är något med rödhakar. De är små, ettriga och snudd på omöjliga att fånga med blicken när de virvlar förbi. Röjet hade tydligen öppnat upp ett smörgåsbord för dem: jord blottad, insekter lättare att nå, mindre gömställen för bytena. De kastade sig fram genom luften som små projektiler, landade knappt innan de var på väg igen.
54. Ensam (68 av 182)
Idag när jag gick min vanliga runda på gården fick jag syn på något ovanligt: en ensam trollslända som svävade över hagen. Vanligtvis ser jag trollsländorna nere vid vattenkanten. Jag har alltid trott att de är bundna dit, lika mycket som vi människor är bundna till våra hem. Men den här dagen verkade trolletsländan ha valt en annan väg – kanske i jakt efter något nytt, eller för att följa en tillfällig vindpust som förde den högre upp i landskapet.
43. Dold (67 av 182)
När vi flyttade hit till gården fanns det redan ett litet “landmärke” precis utanför hagen: ett gammalt bilvrak, troligtvis en PV Volvo-lastbil. Då var det knappt något man la märke till, halvt dolt som den var under ett tätt tak av hagtorn och sly. Men med åren – och med våra ständiga röjningsinsatser runt gården – har buskarna runt bilen försvunnit, och vraket har kommit fram i ljuset.
Det har blivit lite av en kuriositet, både för oss och för besökare. Jag har fotat bilen några gånger genom åren, mest för att dokumentera hur naturen både tar över och släpper taget om gamla saker. Det senaste året har vi städat upp runt omkring, plockat bort vassa delar och skräp. Men bilen själv har gjort sitt – rosten har tagit över, så till den grad att delar ramlar av helt av sig själv.
Vi hade en chans att bli av med bilen tidigare, när skrotfirman ändå var här för att hämta en annan bil. De frågade om de skulle ta med sig även den här, men då var vi tveksamma. Kanske för att den trots allt blivit en sån självklar del av landskapet här.
Nu, när den blottas helt på höst och vinter när träden inte längre gömmer den, känner jag att det nog är dags att låta den gå vidare. Det är trots allt farligt med vassa, rostiga bilvrak, särskilt när trädgården används av både folk och djur. Kanske får det bli några sista foton, som minne av vår gamla gårdsvän, innan vi säger hej då på riktigt.
285. Spegelblank (66 av 182)
Det är något alldeles magiskt med tidiga morgnar vid vår damm. När ytan ligger spegelblank och reflekterar himlen som ett stilla konstverk, känns det som om hela världen håller andan. I den mjuka tystnaden hörs bara det surrande ljudet av bin och fjärilar som dansar mellan blommorna – ett tecken på att naturen är vaken och i rörelse.
Runt dammen har vi fått besök av många olika trollsländor i år. De svävar som små helikoptrar över vattnet, lägger sina ägg och jagar mygg med imponerande precision. Det är fascinerande att se hur de bidrar till balansen i vårt lilla ekosystem.
En annan glädjande nyhet är att fågellivet har blomstrat. I år har ovanligt många fåglar hittat till den lägsta delen av dammen för att bada. De plaskar, putsar fjädrarna och fyller luften med kvitter – som om dammen blivit deras egen spa-oas.
Att få uppleva allt detta från första parkett är en påminnelse om hur mycket liv som ryms i det lilla. Dammen är inte bara vatten – den är ett nav för biologisk mångfald, ett lugn för själen och en plats där naturen får vara precis som den är.
