Note: Perfekt som mjukstart på veckan.
Den bok jag har läst fler gånger än någon annan är Den hemlighetsfulla ön av Jules Verne. Det är en sådan där berättelse som aldrig riktigt tappar sin magi, hur många gånger jag än återvänder till den.
Jag minns första gången jag läste den – känslan av äventyr, uppfinningsrikedom och den där nästan barnsliga fascinationen inför vad människor kan åstadkomma med kunskap, samarbete och envishet. Det är något särskilt med Vernes sätt att skriva; han lyckas väva samman vetenskap, fantasi och spänning på ett sätt som gör att man både lär sig något och dras med i berättelsen.
Under åren har jag plockat upp boken flera gånger. Ibland för att återuppleva själva historien, ibland för att få den där speciella känslan av upptäckarlust igen. Varje omläsning ger något nytt – små detaljer man inte tänkt på tidigare eller nya tankar kring karaktärerna och deras val.
Jag har alltid haft en särskild förkärlek för Jules Vernes böcker. De är tidlösa på något vis, och trots att de skrevs för länge sedan känns de fortfarande levande och inspirerande. De väcker både nyfikenhet och kreativitet, vilket nog är en anledning till att jag återkommer till dem gång på gång.
Och visst är det lite extra roligt att berättelsen också blev serie – jag minns särskilt versionen från 1973 med Omar Sharif. Den gav ytterligare en dimension till historien, även om boken alltid kommer att vara det som stannar kvar starkast hos mig.
Efter en rejäl genomgång i snickeboa är jag äntligen klar med allt som skulle slängas. Det blev några turer fram och tillbaka, men nu är det rensat, luftigt och framför allt användbart igen. En sådan där skön känsla när man faktiskt ser golvet och hittar det man behöver utan att rota runt i evigheter.
Nu finns det äntligen plats att bänka sig och ta tag i lite projekt igen. Och visst blir man lite extra sugen när ordningen är tillbaka — som att kreativiteten får mer utrymme den också.
Att vara en livslång lärande – ja, det är verkligen jag. Jag har nog alltid varit sådan, en person som gärna grottar ner sig ordentligt när något fångar mitt intresse. Det räcker inte med att bara veta lite grann – jag vill förstå, testa själv, läsa mer och gärna prova igen.
Just nu kretsar mycket av min nyfikenhet kring örter och deras egenskaper. Det är något särskilt med att kombinera både vilda och odlade växter, att lära känna dem på riktigt. Hur de doftar, smakar och vad de faktiskt kan bidra med – både för kroppen och sinnet.
Jag har börjat experimentera mer med egna teblandningar, och det är nästan som en liten ritual. Att plocka, torka och sedan blanda olika örter efter smak och behov. Ibland blir det en lugnande kvällskopp med citronmeliss och lavendel, ibland något mer uppiggande med mynta och nässla. Det finns en sådan frihet i att skapa själv, och samtidigt en djup respekt för naturens rikedom.
Det som fascinerar mig mest är hur mycket kunskap som finns, både gammal och ny. Traditionella användningar som gått i arv, tillsammans med modern forskning – det känns som att det alltid finns mer att upptäcka. Och det är nog just det som gör att jag aldrig tröttnar.
Att vara en livslång lärande handlar inte om att prestera eller kunna mest, utan om att vara nyfiken. Att våga följa sina intressen, även när de leder en in på helt nya spår. För mig är det en stor del av livskvaliteten – att få fortsätta upptäcka, skapa och fördjupa mig.
Och just nu doftar det örter här hemma, torkställningarna är fulla, och tekopparna avlöser varandra. Precis så som jag vill ha det.
Jag upplever den som ”invasiv” på grund av sin enorma spridningskraft.
