Jag har aldrig varit särskilt bra på nyårslöften. Du vet, de där klassiska: börja träna, sluta med socker, bli en helt ny människa över en natt. Det brukar hålla ungefär tills första kakan tittar fram.
Men ett löfte har jag faktiskt lyckats hålla. Och det började inte ens vid ett nyår.
När jag var 18 och mådde riktigt dåligt lovade jag mig själv att varje dag försöka hitta något roligt eller vackert. Inget stort. Inget pretentiöst. Bara… något.
Och märkligt nog – det funkade.
Det visade sig att världen inte alls var så snål som jag trodde. Den liksom strödde ut små saker överallt, bara man orkade lyfta blicken lite.
Som en blomma som bestämt sig för att växa på helt fel ställe.
(Som om den tänkt: “Här? Jajamän.”)
Eller solen som plötsligt levererar en ljusshow rakt ner i trädgården, helt utan att ta betalt.
Och fåglarna… ja, vissa morgnar låter de som att de vunnit i fågellotteriet.
Det bästa är att det inte kräver någon större ansträngning. Man behöver inte bli en ny människa. Man behöver bara stanna upp lite.
Och ibland räcker det faktiskt med att inte ha trampat i något oidentifierbart på morgonpromenaden. Det räknas också som något bra.
Så ja, av alla löften jag kunnat bryta genom åren så är det just det här jag har hållit fast vid.
Inte för att jag är särskilt disciplinerad.
Utan för att det visade sig vara alldeles för trevligt för att sluta.
