pyssel

Det finns regler här på Krakelgården. Vissa är skrivna, andra är mer… förhandlingsbara. En av dem lyder: “Hundarna får inte vara i soffan.”

Det brukar hon acceptera med en viss värdighet. Hon lägger sig gärna nära, helst med framtassarna precis på kanten – som om hon tänker att om bara två centimeter av mig nuddar soffan så räknas det inte. Och egentligen är det mest ett sätt att be om kel. Den där mjuka blicken, den lilla suckningen, framtassarna som smyger sig fram.

Men den här gången hände något annat.

Hon somnade. Inte lite. Utan tvärslocknade.

Så här såg fotot ut innan jag testade att göra en liten konstversion av fotot.
Och plötsligt såg scenen ut som en gammal målning – nästan som om någon fångat ett ögonblick från ett annat sekel. De mjuka färgerna, ljuset, den stilla närheten mellan människa och hund. Det blev som en tavla av vardagens allra finaste självklarhet: att vi hör ihop.

Idag hade jag en sån där riktigt fin stund som man bär med sig länge 💛

Jag fick så mysig hjälp av Rosa när jag skulle fixa en pensionärspresent till Leen – en gammal arbetskamrat från tiden då jag jobbade på Esplanad. Trots att det var ett tag sedan jag slutade där, har vi hållit kontakten och ses fortfarande över en fika varje vecka. Det känns så värdefullt.

Jag ville göra något lite extra, så det fick bli en rolig presentkorg fylld med smått och gott. När jag letade runt hittade jag så himla roliga pensionärsetiketter hos festfix.nu – de satte verkligen pricken över i!

Det blev en riktigt mysig stund medan jag pysslade med korgen och Rosa samtidigt stod och slog in presenter till sin son Fredrick. Vi småpratade, skrattade och bara njöt av stunden – precis så där enkelt och fint som det ska vara.

Sådana stunder betyder verkligen mycket 💛