dailyprompt

Dagens skrivuppmaning: Vilken författare skulle du vilja äta middag med? Jag har valt! Jules Verne – en drömmare med fötterna i vetenskapen, som såg framtiden komma långt innan den fanns på riktigt. Han beskrev eldrivna ubåtar (Nautilus), rymdraketer, helikoptrar, videokonferenser och nyhetsflöden – decennier innan de blev verklighet.

Hans ”vetenskapliga romanser” byggde på dåtidens forskning och samtal med experter, vilket gjorde hans fantasier trovärdiga och inspirerande för uppfinnare. Från månfärden i Från jorden till månen till djupen i 20 000 mil under havet – handlar hans berättelser om människans vilja att utforska och förstå världen.

En middag med honom skulle vara som att sitta vid bordet med framtiden själv.

Dagens skrivuppmaning: När har en främling helt återställt din tro på människor?

Det finns ögonblick som fastnar, inte för att de är stora, utan för att de är goda. Ett sådant hände på en resa – mitt i allt det där som hör semesterflygplatser till: sorlet, stressen, väskor som skaver, och den där känslan av att tiden alltid går lite snabbare än man själv.

Vi satt i en lång soffa, full av folk och väskor. Jag hade kameran bredvid mig, den där kameran som följt mig genom så många små äventyr. Men när det var dags att gå mot gaten blev jag jäktad, nästan lite uppslukad av brådskan. Och kameran… den blev kvar.

Det var först när vi kommit en bit bort som jag kände det där kalla sticket i magen. Du vet – när man inser att något dyrbart är borta. Jag hann tänka på allt: priset, minnena, bilderna som låg där inne, hur trist det skulle vara att förlora den.

Och så hör jag ett rop bakom mig. På franska. Snabbt, ivrigt, nästan som om orden sprang lika fort som hon gjorde.

Jag vänder mig om – och där kommer hon. En ung kvinna, vilt viftande med min kamera i handen, som om hon höll något heligt. Hon hade sett den ligga kvar i soffan, förstått att jag glömt den, och sprungit efter mig genom hela terminalen.

Jag blev så glad att jag nästan tappade andan. Inte bara för kamerans skull – även om den var dyr och betydelsefull – utan för gesten. För att någon, mitt i sin egen resa, valde att göra något så omtänksamt för en total främling.

Det var ett sådant ögonblick som får världen att kännas lite mjukare. Som om någon strök handen över allt det kantiga och sa: “Det finns godhet här. Du är inte ensam.”

Dagens skrivuppmaning är: “Om ditt framtida jag kunde skicka ett meddelande till dig, vad hoppas du att det skulle säga?”

Känn dig inte så sorgsen och tung.

Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Vissa dagar känns det som om man bär hela världens bekymmer på axlarna, tillsammans med en överfull matkasse, en säck jord och en hund som plötsligt bestämt sig för att stanna exakt där trottoaren börjar. Men ändå: känn dig inte så sorgsen och tung.

Det kommer att bli bättre.

Människorna kommer att bli vänligare igen. De kommer att börja lyssna på varandra, inte bara vänta på sin tur att svara. De kommer att förstå att man kan tycka olika utan att behöva förvandla varje samtal till en mindre brandhärd. Kanske kommer de till och med att upptäcka att ett vänligt ord inte kostar någonting.

Och respekt – den kommer tillbaka.

Inte på det där högtidliga sättet, med fanfarer och presskonferenser. Utan i det lilla. När någon håller upp dörren. När en granne frågar hur man mår och faktiskt väntar på svaret. När människor slutar tala om andra som om de vore problem som ska lösas och börjar se dem som människor med trötta dagar, dåliga erfarenheter och ett behov av lite medmänsklighet.

Mitt framtida jag kanske också skulle skriva att jag inte behöver vara så rädd för att allt ska gå åt skogen. För även om en del saker går åt skogen, så växer det ofta något där också. En nässla. En vallmo. En envis liten planta som ingen har bett om, men som ändå dyker upp mellan stenarna och påminner om att livet har sina egna planer.

Kanske skulle jag få veta att alla bekymmer jag bar på inte blev så stora som de kändes just då. Att några av dem löste sig. Andra försvann av sig själva. Och vissa fick helt enkelt följa med en bit, tills jag en dag upptäckte att jag inte längre behövde bära dem.

”Du gjorde så gott du kunde”, skulle mitt framtida jag kanske skriva.

Och det är nog det meddelande jag behöver allra mest.

Inte att jag lyckades med allt. Inte att huset alltid var i ordning, att trädgården var ogräsfri eller att jag hade svar på alla frågor. Bara att jag fortsatte. Att jag vattnade det som behövde vatten, klappade hundarna, lagade något att äta och försökte hitta en liten strimma ljus även de dagar då himlen mest såg ut som en gammal diskhandduk.

Så om mitt framtida jag kunde skicka ett meddelande till mig i dag, hoppas jag att det skulle säga:

Känn dig inte så sorgsen och tung. Du behöver inte lösa hela världen före frukost. Ta en sak i taget. Andas. Titta på något som växer.

Människorna kommer att hitta tillbaka till vänligheten.

De kommer att respektera varandra igen.

Det finns stunder på resor som fastnar, inte för att de är stora eller dramatiska, utan för att de är oväntat perfekta. För mig var en sådan stund när vi satt vid kanalen i Budapest, med utsikt mot det upplysta slottet som speglade sig i vattnet. Kvällen var mjuk, luften varm, och staden kändes som om den andades långsamt.

Vi beställde gulyás, mest för att det hör till – men jag hade inga stora förväntningar. Jag brukar ju inte ens gilla gulaschsoppa. Men herregud… vilken överraskning.

Soppan kom in rykande het, djupt röd och doftande av paprika, kött och långkok. Smaken var fyllig, rund och nästan sammetslen. Kryddorna var perfekta, värmen precis lagom, och varje sked kändes som en liten hyllning till ungersk mattradition.

Det var som om Budapest sa: “Du trodde du visste vad gulyás är. Låt mig visa dig hur det egentligen ska smaka.”

Och jag fick tänka om. Totalt.

Att sitta där vid kanalen, med slottet som kuliss och en soppa som överraskade mig på djupet – det blev ett av de där ögonblicken som man bär med sig långt efter resan.

Det finns en grej jag önskar att skolan lärde ut. Inte matematik, inte geografi, inte hur man stavar till ”sällsynt” utan att kolla Google tre gånger. Nej — jag önskar att någon hade lärt barnen respekt.

Jag jobbar som vaktmästare och städare på två idrottshallar. Två hallar, två arenor fulla av ungdomar, och dagligen blir jag så trött — inte i kroppen (även om ryggen har åsikter), utan i själen. Det är bristen på respekt. Den som riktas mot mig, mot varandra, mot lokalerna. Det är inte alltid stora grejer — det är tusen små. Skräp som flyger som höstlöv över golvet. En ung tjej som petar in tuggummit under bänken medan jag står tre meter bort och ser rakt på henne. Killar som springer genom fuktigt nymoppade golv, skrattande, medan jag står där med moppen och min sista nerv.

Och så det tysta — blicken som glider rakt genom mig, som om jag var en möbel. Eller värre: en möbel de måste gå runt.

Det handlar inte om att jag vill ha applåder för att jag gör mitt jobb. Jag behöver ingen parad. Men jag skulle vilja kliva in på morgonen och känna att hallen är vår — min och deras — en gemensam plats som alla har ansvar för. Istället känner jag mig som en osynlig docka som städar upp efter människor som inte ens registrerar att jag existerar förrän toaletten är slut på papper.

Det värsta? Det blir värre för varje år. Jag har märkt en förskjutning — en långsam, mjuk glidning — från att ungarna åtminstone såg generade ut när de blev tillsagda, till att de nu himlar med ögonen eller, på riktigt, säger ”det är ju ditt jobb.” Ja. Det är mitt jobb. Men det är inte mitt jobb att bli osedd av dig.

Men så. Då och då. Någonstans mellan tuggummit under bänken och den tredje omkullsparkade papperskorgen, kommer en elev — oftast en tyst sådan, en sån som också verkar osedd — och säger ”tack” eller ”tusan vad rent det blev” eller stannar upp en halv sekund för att hålla upp dörren. Och då, precis då, minns jag varför jag fortfarande är kvar. För de finns. De respektfulla. De syns bara inte för att de inte gör oväsen.

Så om jag fick önska en sak att skolan lärde ut — förutom att man faktiskt ska veta hur man stavar till ”sällsynt” utan Google — så vore det detta: att respekt inte är något man har eller saknar, utan något man gör. En handling. Ett val. Varje dag, varje möte, även med den som står med moppen.