dailyprompt

Dagens skrivuppmaning fick mig att fundera lite extra, men svaret kom ganska snabbt ändå. Den teknik jag är helt övertygad om kommer att finnas – och dessutom vara ännu mer integrerad i våra liv – är AI, alltså artificiell intelligens.

Redan idag märker vi hur AI smyger sig in överallt. I våra telefoner, i våra hem, i hur vi söker information, redigerar bilder och till och med hur vi skriver texter. Och om jag tittar 20 år framåt känns det nästan självklart att AI kommer att finnas i princip överallt – i både stort och smått.

Jag tror att AI kan göra mycket gott. Den kan underlätta vardagen, hjälpa oss att lösa problem snabbare, bidra till forskning och kanske till och med hjälpa oss att ta bättre hand om både natur och miljö. Tänk bara inom odling och trädgård – smarta system som vet exakt när växterna behöver vatten eller när jorden behöver förbättras.

Men det finns också en baksida, och det är den som oroar mig lite. Jag tycker om AI, men inte när det används till fel saker. Fake news, manipulerade bilder och filmer, eller när tekniken används i skadligt syfte – där går min gräns. Det kan bli svårt att veta vad som är sant och vad som inte är det, och det känns faktiskt lite obehagligt.

Så ja, AI kommer absolut att finnas om 20 år – det är jag övertygad om. Frågan är kanske inte om, utan hur vi väljer att använda den.

För i slutändan är det ju vi människor som styr tekniken, inte tvärtom.

Den bok jag har läst fler gånger än någon annan är Den hemlighetsfulla ön av Jules Verne. Det är en sådan där berättelse som aldrig riktigt tappar sin magi, hur många gånger jag än återvänder till den.

Jag minns första gången jag läste den – känslan av äventyr, uppfinningsrikedom och den där nästan barnsliga fascinationen inför vad människor kan åstadkomma med kunskap, samarbete och envishet. Det är något särskilt med Vernes sätt att skriva; han lyckas väva samman vetenskap, fantasi och spänning på ett sätt som gör att man både lär sig något och dras med i berättelsen.

Under åren har jag plockat upp boken flera gånger. Ibland för att återuppleva själva historien, ibland för att få den där speciella känslan av upptäckarlust igen. Varje omläsning ger något nytt – små detaljer man inte tänkt på tidigare eller nya tankar kring karaktärerna och deras val.

Jag har alltid haft en särskild förkärlek för Jules Vernes böcker. De är tidlösa på något vis, och trots att de skrevs för länge sedan känns de fortfarande levande och inspirerande. De väcker både nyfikenhet och kreativitet, vilket nog är en anledning till att jag återkommer till dem gång på gång.

Och visst är det lite extra roligt att berättelsen också blev serie – jag minns särskilt versionen från 1973 med Omar Sharif. Den gav ytterligare en dimension till historien, även om boken alltid kommer att vara det som stannar kvar starkast hos mig.

Att vara en livslång lärande – ja, det är verkligen jag. Jag har nog alltid varit sådan, en person som gärna grottar ner sig ordentligt när något fångar mitt intresse. Det räcker inte med att bara veta lite grann – jag vill förstå, testa själv, läsa mer och gärna prova igen.

Just nu kretsar mycket av min nyfikenhet kring örter och deras egenskaper. Det är något särskilt med att kombinera både vilda och odlade växter, att lära känna dem på riktigt. Hur de doftar, smakar och vad de faktiskt kan bidra med – både för kroppen och sinnet.

Jag har börjat experimentera mer med egna teblandningar, och det är nästan som en liten ritual. Att plocka, torka och sedan blanda olika örter efter smak och behov. Ibland blir det en lugnande kvällskopp med citronmeliss och lavendel, ibland något mer uppiggande med mynta och nässla. Det finns en sådan frihet i att skapa själv, och samtidigt en djup respekt för naturens rikedom.

Det som fascinerar mig mest är hur mycket kunskap som finns, både gammal och ny. Traditionella användningar som gått i arv, tillsammans med modern forskning – det känns som att det alltid finns mer att upptäcka. Och det är nog just det som gör att jag aldrig tröttnar.

Att vara en livslång lärande handlar inte om att prestera eller kunna mest, utan om att vara nyfiken. Att våga följa sina intressen, även när de leder en in på helt nya spår. För mig är det en stor del av livskvaliteten – att få fortsätta upptäcka, skapa och fördjupa mig.

Och just nu doftar det örter här hemma, torkställningarna är fulla, och tekopparna avlöser varandra. Precis så som jag vill ha det.

Dagens skrivuppmaning fick mig att stanna upp och fundera lite extra. Det finns ju så många små vanor som påverkar livet, ofta utan att man ens tänker på det. Men om jag verkligen ska välja en, så landar jag i något ganska oväntat.

Det handlar inte om morgonrutiner, träning eller kost. Det handlar om perspektiv.

För många år sedan, under en period när jag inte mådde särskilt bra, snubblade jag över en tanke i en astrologibok. Där stod det att allt har två sidor – det beror helt på hur man väljer att tolka det. Just då fastnade det där hos mig mer än något annat.

Jag började testa.

När något jobbigt hände försökte jag vända på det. Inte för att förminska det som var svårt, utan för att se om det gick att hitta en annan vinkel. Ibland blev det nästan som en komedi – som om livet spelade upp en scen där jag fick välja om jag ville vara frustrerad eller smått road.

Och vet du vad? Det fungerade.

Inte alltid. Men tillräckligt ofta för att göra skillnad.

Att kunna skratta åt det som annars tynger, eller åtminstone se det med lite distans, har förändrat mycket för mig. Det gör att motgångar inte känns lika tunga, och att vardagen blir lite lättare att bära.

Det är kanske inte en vana man kan bocka av på en lista. Men det är ett sätt att tänka som jag återkommer till, om och om igen.

Och det har nog, mer än något annat, förbättrat mitt liv.

Dagens skrivuppmaning fick mig att stanna upp en stund. Vilket kapitel i mitt liv skulle jag kalla “De svåra åren”? Svaret kom direkt – tiden när jag var 16 år och flyttade till min allra första egna lägenhet.

Jag minns det så tydligt. Jag hade en säng. En kastrull. En tallrik med bestick. Det var allt. Första hyran var betald, men sedan låg hela ansvaret på mina axlar. Jag behövde hitta ett jobb, ordna mat, klara vardagen – helt på egen hand.

Och ensamheten… den var nästan det tyngsta av allt. Jag tror aldrig att jag har känt mig så ensam som då.

Men mitt i allt det där fanns en människa som gjorde hela skillnaden.

Min klasskamrat och vän Elvy.

Hon såg mig. På riktigt. Och hon sa det jag behövde höra, även om det var rakt och utan omsvep – att jag behövde vakna upp och skärpa mig. Det var inte sagt med hårdhet, utan med omtanke.

Tillsammans gick vi och handlade det mest grundläggande – sådant som man knappt tänker på förrän det saknas. Toapapper, basvaror, små saker som gör ett hem fungerande.

Sedan gick vi till en loppis. Där hittade vi en soffa, ett bord och en stor, tung gammal skänk som måste ha vägt ett ton. Jag minns fortfarande hur stolta vi var över de där möblerna. Och människorna på loppisen… de tog aldrig betalt. Jag vet inte om de såg vår situation, men deras generositet betydde mer än de nog förstod.

Vi fick hjälp att köra hem allt, och plötsligt började min lilla, tomma lägenhet kännas som ett hem.

Utan Elvy vet jag faktiskt inte hur det hade gått. Hon var min räddning i en tid när allt kändes osäkert och ensamt.

Det var tuffa år – men också år som formade mig. Jag lärde mig att klara mig, att be om hjälp, och att vänskap kan vara det som bär en när allt annat svajar.

Och kanske är det just det jag tar med mig mest:
Att ingen egentligen klarar allt helt ensam – hur stark man än försöker vara.