dailyprompt

Om jag fick radera en trend från historien – bara sudda ut den helt och hållet – då hade jag inte tvekat en sekund.

Plyschens mjukisdress.

Ni vet precis vad jag menar. Den där märkliga kombinationen av “mys” och “vad i hela världen tänkte vi egentligen?”. Färger som tog i från tårna – skrikig rosa, bländande turkos… och ja, vinröd.

För jag ska erkänna en sak.

Jag hade en.

En vinröd.

Och då tyckte jag säkert att jag var både bekväm och lite smått elegant. I efterhand känns det mer som att jag gick runt i något som liknade en korsning mellan sofföverdrag och träningskläder – med en glans som inte gick att ignorera.

Passformen var inte heller att leka med. Antingen satt den som gjuten (lite för gjuten…) eller så hängde den som om den tappat livsgnistan helt. Det fanns inget lagom.

Men vi bar dem ändå. Med stolthet!

Idag kan jag skratta åt det, och det gör jag gärna. Men om någon försöker väcka den trenden till liv igen… då gömmer jag mig bakom närmaste rabatt och låtsas att jag aldrig varit med.

Fast den vinröda… ja, den glömmer man inte i första taget.

Vilken gammal teknik saknar jag mest? Det är en fråga som väcker fler minnen än man först tror.

För mig är svaret självklart – den manuella filmvisningen på biografer.

Det var något alldeles särskilt med den tiden. Inte bara själva filmen, utan hela arbetet bakom. De där tunga filmlådorna som skulle bäras, rullarna som skulle monteras och skarvas ihop med noggrann hand. Man fick vara både tekniker och lite konstnär på samma gång. Och så alla dessa filmskiften – att hela tiden vara uppmärksam, redo, när det var dags att byta.

Det krävdes närvaro på ett helt annat sätt än idag.

Och ljudet… det där karakteristiska smattrandet från filmprojektorerna. Ett ljud som nästan blev en del av filmen i sig. Lite levande, lite oförutsägbart – men så charmigt. Idag är allt så tyst, så perfekt och så… opersonligt.

Visst har tekniken gått framåt, och det är bekvämt. Men ibland kan jag sakna det där hantverket. Känslan av att faktiskt vara en del av visningen, inte bara trycka på en knapp.

Det var kanske mer arbete – men också mer själ.

Alltså… jag vet inte om jag ska skratta eller bara stilla nicka imponerat åt kreativiteten.

Vi hade ju det där projektet, min arbetskompis och jag. Ett sånt där hälsosamt, nästan lite heligt projekt. 28 dagar med vårt egenblandade detox-te. Noggrant utvalt, omsorgsfullt blandat – och med stora förhoppningar om att vi skulle bli våra bästa, renaste och mest balanserade jag.

Dagligen skulle det drickas. Inga konstigheter.

Sen gick tiden. Han tog två veckors semester hemma. Perfekt tänkte jag – nu finns det ju verkligen tid! Ingen stress, inga tider att passa. Bara lugn, ro… och te.

När han kom tillbaka frågade jag lite nyfiket:
– Hur gick det med tet?

Svaret kom blixtsnabbt, helt utan tvekan:
– Jag hann inte.

Och där stod jag.

Hann inte.

Inte… hinna… dricka… te.

Vi pratar alltså om att koka vatten. Hälla över. Vänta lite. Dricka. Klart.

Det är ju inte direkt som att han skulle bygga en snickeboa, gjuta en altan eller plantera om hela trädgården i motvind och ösregn.

Men nej. Tiden räckte inte till.

Jag kan inte låta bli att beundra nivån på ursäkten. Den är så enkel, så ren, så fullständigt orubblig. Inga krusiduller, inga överdrifter. Bara ett konstaterande:
”Jag hann inte.”

Och kanske är det just det som gör den genial.

För någonstans där inser man ju hur vi människor fungerar. Vi kan planera, strukturera och bestämma oss – men så kommer livet emellan. Eller… Netflix. Eller soffan. Eller bara den där mystiska kraften som gör att vissa saker plötsligt känns lika avancerade som att bestiga Kebnekaise.

Själv stod jag där med mitt te, dag efter dag, och kände mig nästan lite överambitiös. Kanske borde jag också ha sagt:
”Nej, idag hinner jag nog inte brygga det här extremt tidskrävande tet.”

Men nej då. Här kokas det vatten som om det vore ett heltidsjobb.

Så dagens lärdom:
Om du någon gång behöver en riktigt vattentät ursäkt – håll den enkel.

Och framför allt:
Underskatta aldrig hur svårt det kan vara att… göra en kopp te.

Dagens skrivutmaning: formas vi mest av våra erfarenheter eller av vilka vi är?

Det är en fråga som väcker mycket tankar hos mig. Är det något vi bär med oss från början, eller är det livet som långsamt formar oss till dem vi blir?

Jag tror att vi formas mer av våra erfarenheter.

Kanske är det lätt för mig att säga just det, eftersom min egen livsresa tydligt visar hur mycket omgivningen påverkar oss. Jag är adopterad, och större delen av mitt liv har jag levt med mina adoptivföräldrar, deras sätt att se på världen, deras värderingar och deras små egenheter. Det var där jag växte upp, där jag lärde mig vad som är viktigt och hur man bemöter andra människor.

När jag, efter 40 år, till sist fick träffa min biologiska mamma och min bror, var det en märklig känsla. Det fanns något där – ett igenkännande som inte riktigt går att sätta ord på. Små likheter i sättet att prata, röra sig eller reagera. Något som påminner om att vi också bär med oss ett ursprung.

Men samtidigt blev det så tydligt: jag var formad av mitt liv, inte bara av mitt ursprung.

Jag kände släktskapet, men jag kände ännu starkare vem jag hade blivit genom åren. Mina värderingar, mina vanor, mitt sätt att se på världen – allt det hade vuxit fram ur de erfarenheter jag gjort, tillsammans med de människor som funnits nära mig.

Det fick mig att fundera ännu mer över hur mycket våra liv faktiskt präglas av det vi är med om. De små vardagliga händelserna, relationerna vi bygger, valen vi gör – allt detta formar oss, ofta mer än vi själva inser.

Kanske är det en kombination. Vi föds med vissa drag, vissa förutsättningar. Men det är livet som ger dem form, riktning och djup.

Och när jag ser tillbaka på min egen resa, känner jag en tacksamhet över just det – att vi inte är fastlåsta i det vi föds till, utan att vi får växa, förändras och formas av livet självt.

Vad tror du?

Att få vara något annat än sig själv för en stund – visst är det en lockande tanke? Dagens skrivuppmaning fick mig att drömma mig bort, upp bland molnen.

Om jag var tvungen att vara ett djur i en vecka, då skulle jag utan tvekan välja att vara en örn. Tänk att få breda ut sina vingar och bara lyfta, känna vinden bära en utan ansträngning. Att sväva högt ovanför landskapet och se världen från ett helt annat perspektiv.

Som örn skulle jag glida fram över skogar och fält, följa kustlinjen och kanske låta blicken vila över Öresunds glittrande vatten. Allt det där vi annars upplever från marken skulle plötsligt öppna sig i ett stort, levande panorama. Små stigar, dolda gläntor och sjöar som blänker som speglar – sådant man kanske aldrig riktigt lägger märke till annars.

Det är något fascinerande med friheten i det. Inga vägar att följa, inga hinder som stoppar en. Bara vinden, riktningen och viljan att utforska.

Samtidigt finns det en stillhet i tanken också. Att sväva högt där uppe, nästan ljudlöst, långt bort från vardagens brus. Bara vara i nuet.

Ja, en vecka som örn hade nog gett både nya perspektiv och en djup känsla av frihet. Kanske hade man kommit tillbaka med lite mer lugn i själen – och en längtan efter att ibland få se världen lite mer från ovan.