dailyprompt

Dagens skrivuppmaning: Vilken är den mest underskattade filmen du någonsin har sett?

 Cinderella Man (2005) – Regi: Ron Howard

Filmen berättar den verkliga historien om boxaren James J. Braddock, som under depressionen gick från att vara uträknad och kämpa för att försörja sin familj till att göra en smått otrolig comeback. Det är inte bara en film om boxning, utan minst lika mycket en berättelse om envishet, hopp och viljan att fortsätta kämpa när allt verkar gå emot en.

Det som gör filmen så stark är att den känns äkta. Man får följa både motgångarna och framgångarna, och det är svårt att inte beröras av familjens situation och Braddocks beslutsamhet. Russell Crowe gör dessutom en fantastisk insats i huvudrollen.

Trots att filmen fick fina recensioner tycker jag sällan att den nämns när folk pratar om sina favoritfilmer. För mig är det synd, eftersom den har allt man kan önska sig: en gripande verklig historia, starka karaktärer och ett budskap som stannar kvar långt efter att eftertexterna har rullat färdigt.

Har du inte sett Cinderella Man kan jag varmt rekommendera den. Det är en av de där filmerna som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än den brukar få.

#fotografi #resor #trädgård

Dagens skrivuppmaning: Vad är något du har gjort som du aldrig trodde att du kunde?

Det finns saker man gör för sina barn som man aldrig någonsin skulle ha gjort annars.

När vi var i Costa Rica ville min yngste son åka zipline. Resten av familjen var inte särskilt lockad av idén. Själv hade jag inte heller någon längtan efter att kasta mig ut mellan regnskogens trädtoppar, men jag ville inte att han skulle behöva göra det ensam. Så jag följde med.

Till en början försökte jag intala mig själv att det nog inte skulle vara så farligt. Bara lite fart och lite höjd. Men sedan kom vi till en station där det nästan var som bungyjump. Jag såg människor framför oss i kön som ångrade sig och vände tillbaka. Där och då funderade jag också på att göra samma sak.

Men jag bet ihop.

Hjärtat bankade som en trumma, händerna darrade och hela kroppen skrek att detta var en dålig idé. Ändå tog jag steget.

Och vilken adrenalinkick!

Jag tror faktiskt att jag fortfarande kan känna den känslan när jag tänker tillbaka på det.

Men det som kom sedan var något helt annat.

Vi skulle lägga oss i någon slags sele eller säck, med armarna framför oss som Superman, och sedan flyga högt över regnskogen. Inte sittande. Inte stående. Flygande.

Det var utan tvekan det hemskaste jag gjort i hela mitt liv.

Där låg jag, långt ovanför trädtopparna, svävande genom luften medan hela mitt inre var övertygat om att detta var fullständigt vansinne. Jag var livrädd. På riktigt.

Samtidigt tittade jag på min son.

Han strålade.

För honom var det ren lycka, äventyr och frihet.

Så vi gjorde det tillsammans.

När vi väl kom ner på marken igen var han lycklig och jag var ganska skakig. Men idag är jag så glad att jag inte lät rädslan vinna.

För ibland handlar mod inte om att vara orädd.

Ibland handlar mod om att vara rädd så att knäna skakar och ändå ta ett steg till.

Och ibland får man uppleva sina största adrenalinkickar och sina värsta skräckupplevelser på samma dag.

Det blev ett minne som min son och jag kommer att bära med oss för alltid.

Dagens skrivuppmaning: Hur hanterar du stress?

Det finns dagar då stressen liksom kryper uppför ryggraden och sätter sig bakom bröstbenet. Då hjärtat slår lite för fort och tankarna rusar åt alla håll samtidigt. Men jag har lärt mig att det finns små, enkla ritualer som hjälper mig att hitta tillbaka till lugnet.

Andningen först

När jag känner mig riktigt stressad stannar jag upp och fokuserar på min andning. Bara några långsamma andetag kan göra underverk. Det är som att kroppen får en chans att hinna ikapp tankarna.

Tankarna på något roligt

Sedan brukar jag rikta blicken mot något som gör mig glad — en plan, en idé, något jag ser fram emot. Det kan vara en utflykt, ett projekt i trädgården eller bara en mysig stund med djuren. Att låta hjärnan få en positiv riktning är som att öppna ett fönster i ett kvavt rum.

Hundarna – mina bästa stresslösare

Är jag hemma går jag ut på en rejäl långpromenad med hundarna. Deras energi, deras glädje, deras sätt att leva helt i nuet… det smittar. Det är svårt att vara stressad när man ser två lyckliga hundar studsa fram i skogen.

Trädgården som fristad

Ibland går jag istället en runda i trädgården. Kollar läget, drömmer, planerar vad jag ska så eller ändra om. Trädgården är som en levande dagbok — varje liten idé blir ett frö, varje förändring en ny sida. Det är lugnande att tänka framåt, att skapa något med händerna och låta naturen vara med i processen.

Djuren och naturen är mina bästa stresslösare. De drar ner tempot, öppnar upp sinnet och påminner mig om att livet inte behöver gå i hundra knyck.

Dagens skrivuppmaning: Vilken är den bästa onlinekursen du någonsin har gått?

Den bästa onlinekursen jag någonsin har gått är en Photoshop‑kurs i AI, där man får lära sig hur man kan lägga till och ändra saker i bilder på ett smart och kreativt sätt. Riktigt rolig kurs, och när AI används på rätt sätt tycker jag att det är ett fantastiskt verktyg. Det öppnar dörrar som tidigare tog timmar av manuellt arbete, och det gör det lättare att leka, testa och skapa.

Dagens skrivuppmaning: Vilket land står högst upp på din önskelista?

Det finns platser som inte bara är vackra, utan som känns som att de rör vid något i en. För mig är Schweiz just ett sådant land. Det står högst upp på min önskelista – inte för att det är spektakulärt på ett högljutt sätt, utan för att det är stilla, djupt och nästan sagolikt.

Det är något med de gamla byarna, där husen står tätt och träfasaderna bär hundra år av historier. Små fönster med röda pelargoner, stenlagda gränder och kyrkklockor som slår över dalen. Allt känns bevarat, omsorgsfullt, som om tiden rör sig lite långsammare just här.

Och landskapet… det är som att naturen har tagit i från tårna. Gröna dalar som breder ut sig mellan berg som reser sig rakt upp, dramatiska men ändå mjuka. Sjöar som ligger så klara att de speglar himlen som glas. Man kan köra bil i timmar och ändå känna att man bara skrapat på ytan av allt det vackra.