182 Foto 2026

Byggnadsställning utanför Tobbes hus.

Mitt i den grönskande naturen i Mljet nationalpark ligger den vackra gamla valvbron som förbinder de två saltsjöarna. Här råder ett lugn som nästan känns overkligt. Det turkosgröna vattnet glittrar i solen, cikadorna spelar sin sommarvisa och tiden verkar sakta ner. En plats som bjuder in till att stanna upp en stund, njuta av utsikten och bara vara närvarande i det som är.

Nu håller snickarna på att byta den allra sista fasaden på Tobias hus. Det har varit ett långt projekt, men snart känns det som ett riktigt avslut. Hammarslagen ekar ute på gården och bit för bit faller allt på plats. Snart är hela huset fräscht, rakt och redo för nästa kapitel.

Mitt örteri är min oas.
Här kokar jag mitt schampo, blandar teer och örter, och låter tiden gå i sin egen takt.
Det är mitt alldeles egna space — stilla, doftande, kreativt — där jag trivs som bäst.

Och i dag, mitt i allt fixande där ute, slängde jag ihop ett upppigande te till en arbetskollega — enkelt, gott och gjort med hjärtat.

Det finns ögonblick som fastnar, och utsikten från Dubrovniks gamla stadsmur är ett av dem. Högt ovanför de solvarma takpannorna öppnar staden sig som ett levande vykort — havet glittrar, gränderna slingrar sig nedanför och varje steg ger en ny, stilla vy att andas in. En promenad som känns både historisk och helt magisk.