dailyprompt

Dagens skrivuppmaning: Vilket är det bästa rådet du skulle ge till någon som är yngre än du?

Om jag skulle ge ett enda råd till någon som är yngre än jag, skulle det vara samma som mina föräldrar gav mig: Respektera andra och utbilda dig. Det låter enkelt, nästan som två små skyltar man kan sätta upp i livet – men de bär så mycket tyngd.

När jag var 16 började jag jobba direkt. Utbildningen halkade efter, inte för att jag inte ville, utan för att livet tog fart åt ett annat håll. Men jag har alltid läst på, alltid försökt förstå mer, alltid gjort mitt bästa inom mitt yrkesområde. Och det har tagit mig långt.

Det är det jag vill säga till den som är yngre: Du behöver inte gå den rakaste vägen. Du behöver inte följa en perfekt plan. Men du behöver vara nyfiken, respektfull och villig att lära dig – oavsett om det sker i ett klassrum, på ett jobb eller genom att kasta dig in i livet och ta reda på saker själv.

Respekt och kunskap. Två enkla ord som kan bära dig längre än du tror.

Dagens skrivuppmaning: Vad är en sak som skulle förbättra din stad på en gång?

Göteborg är en stad jag älskar, men ibland känns det som att den testar vårt tålamod lite väl mycket. Att ta sig runt har blivit som ett eget litet äventyr — och inte den sortens äventyr man väljer frivilligt en solig lördag. Spårvagnarna gör sitt bästa, men biltrafiken… ja, den har förvandlats till ett slags långsamt pulserande kaos där varje rondell är en prövning och varje parkeringsplats en mytisk varelse man hört talas om men sällan sett.

Jag är ärligt talat glad att jag inte längre jobbar med fastighetskötsel inne i stan. Att kryssa sig fram mellan avstängningar, omvägar och ”tyvärr, här kan du inte stanna” var som att spela ett spel där reglerna ändrades varje vecka. Göteborg är vackert, men det är inte gjort för den som behöver ta sig runt snabbt och smidigt.

Det är därför jag tänker att en tunnelbana — eller åtminstone något som fungerar som en ryggrad genom staden — skulle förändra allt på en gång. Ett system som låter oss glida under marken, förbi köerna, bortom parkeringsjakten, och faktiskt komma fram utan att vara helt slut redan innan dagen börjat.

Göteborg behöver något som knyter ihop det vi redan har: spårvagnarna, bussarna, pendeltågen. Något som gör det lätt att ta sig runt, inte bara för oss som bor här, utan för alla som försöker leva, arbeta och andas i den här fantastiska men ibland frustrerande staden.

Tänk om vi kunde få tillbaka känslan av att Göteborg är lätt att röra sig i — inte bara vackert att se på.

Dagens skrivuppmaning: Vilken är den längsta resa du någonsin har gjort? 

Det finns resor som är långa på kartan, och så finns det resor som är långa i kroppen. Och ibland är de inte samma sak.

Längst bort: Thailand

Om man bara tittar på avståndet är Thailand den resa som tog mig längst hemifrån. Det är något särskilt med att kliva av planet och känna den där tropiska värmen slå emot en som en mjuk vägg. Långt bort, men ändå lätt att älska.

Längst i ett sträck: Las Vegas – 11 timmar i luften

Den resa som kändes längst var däremot flygningen till Las Vegas. Elva timmar i ett enda svep — en sorts tidsbubbla där man hinner se tre filmer, dricka för mycket juice och undra om man någonsin kommer att känna golv under fötterna igen. Det är märkligt hur tiden kan sträckas ut när man sitter fast i en metalltub över Atlanten.

Numera: max 6 timmar

Med åren har vi blivit smartare. Vi delar upp resorna, låter världen komma i etapper. Sex timmar är lagom — man hinner landa både i kroppen och i landet.

Den episka bröllopsresan till Japan

Men den längsta resan i upplevelse var utan tvekan bröllopsresan till Japan. Inte för att den var en enda lång flygning — tvärtom. Vi gjorde den till en liten världsturné: 📄Bröllops Cermonin

• Istanbul → Dubai (några dagar av guld, kryddor och kvällsvärme)
• Dubai → Indien (bara en passage, men ändå en del av resans rytm)
• Indien → Singapore (en dag av tropisk ordning och blommor)
• Singapore → Japan (där vi stannade en vecka och lät allt sjunka in)

Det var som att resa genom olika kapitel av samma bok. Varje stopp en ny smak, en ny luft, en ny rytm. Och när vi till slut kom fram till Japan kändes det som att vi redan hade rest genom halva världen för att komma dit — vilket vi ju faktiskt hade.

Resor mäts inte bara i kilometer 

Ibland är den längsta resan den som tar flest timmar. Ibland är det den som har flest stopp. Och ibland är det den som förändrar en lite grann.

Den här gjorde allt.

Dagens skrivuppmaning: Vilket är ditt bästa tips för budgetresor?

Det finns många knep för att resa billigt — men inget slår flexibilitet. Det är den där lilla öppningen i kalendern, den där viljan att åka en tisdag istället för en lördag, som plötsligt gör resor nästan löjligt prisvärda.

Vi har själva sett det i praktiken. En gång tog vi en tredagarsresa till📄Gdansk Polen för 150 kronor, ospecificerat. Kompisen sa att det “aldrig brukar vara fullt”, och det var det inte — vi fick till och med sitta bredvid varandra. Hade vi valt en annan dag hade priset varit flera gånger högre. Det är just det som är grejen: när man låter resan anpassa sig efter priset istället för tvärtom, öppnar världen sig på ett helt annat sätt.

Vi har också börjat boka hösten redan under sommaren. Det är då priserna är som snällast, och vi vet att vi ändå vill vara hemma under juli och augusti — njuta av odlingstunnlarna, värmen, projekten som alltid ligger och väntar. Att resa under lågsäsong är inte bara billigare, det är lugnare, mjukare, mer harmoniskt. Man slipper trängseln, får bättre boenden och kan välja lägenheter eller hus utan att det blir dyrare — särskilt när hela familjen följer med.

Budgetresor handlar egentligen inte om att snåla. Det handlar om att välja rätt tid, våga vara spontan, och låta livet styra resandet istället för tvärtom. När man gör det blir resorna både billigare och rikare.

Alla har vi en tecknad figur som fastnar lite extra. Vissa väljer någon cool superhjälte. Andra väljer någon glittrig prinsessa.

Jag? Jag valde en lurvig svart klump med konstnärsambitioner.

Barbaskön.

Det är något så fantastiskt med en figur som ser ut som en sotig potatis men ändå lyckas vara både charmig, kreativ och full av liv. När Barbapappa rullade in på TV‑rutan var jag helt såld. Och Barbaskön… ja, han var som en liten fluffig själ som bara ville måla, skapa och ibland försvinna bakom ett staffli för att undvika familjens kaos.

Och det bästa? Han kunde ändra form. Jag menar — vilken unge vill inte ha den superkraften? Tänk att kunna bli en stege när man behöver nå något, en boll när man vill rulla iväg från tråkiga vuxna, eller en perfekt rund form när man bara vill… ja, vara rund.

Barbaskön var min favorit då. Och om jag ska vara helt ärlig: han är det fortfarande. Man glömmer inte sin första lurviga idol.