dailyprompt

”Den största äran i livet ligger inte i att aldrig falla, utan i att resa sig varje gång vi faller.” – Nelson Mandela

Min pappa sa den alltid till oss under vår uppväxt, särskilt då vi hade klantat till något ordentligt eller misslyckats med något som gjorde oss riktigt ledsna. Just då kändes orden kanske lite tröstande, men med åren har de växt sig starkare i mitt hjärta.

I trädgården ser jag samma sak varje dag. Plantor som knäckts av vinden, frön som inte grodde, eller krukor som råkat välta – men ändå, dag efter dag, reser sig livet. Det är i den där tysta, envisheten som skönheten och styrkan växer.

Just nu går jag själv genom en period där jag verkligen fått påminna mig om just detta. Det är lätt att tro att framgång handlar om att aldrig göra misstag, men sanningen är ju att varje fall är en inbjudan att växa.

Dagens skrivuppmaning landade rätt i hjärtat: ”Om du var tvungen att ge ett livsförändrande tips, vad skulle det vara?” Mitt svar är enkelt och samtidigt svårt i praktiken: Ge inte efter. Inte för att vara hård, utan för att vara tydlig med vad som är okej för dig.

Det är så frestande att ge efter för fridens skull. Tjafset, tonläget, den där energin som suger ut allt – det känns ibland enklare att bara nicka, le och gå därifrån. Men varje gång vi ger med oss fast vi egentligen menar nej, tränar vi oss själva i att sätta våra egna gränser sist.

Och visst: ibland är det helt rätt att gå. Att välja bort en diskussion som bara leder till mer bråk är inte svaghet, det är självrespekt. Men det är inte samma sak som att ge efter. Att gå är ett aktivt val. Att ge efter är att låta någon annans vilja forma din.

Det finns människor där varje samtal blir ett dragkamp. Där logik inte når, där tonen är huggig och där varje gräns testas. Då är det inte bara okej att gå – det är ofta det klokaste. Du behöver inte vinna varje diskussion för att vara stark.

Att gå är också ett sätt att inte ge efter. Det är att säga: ”Jag bryr mig om mig själv tillräckligt mycket för att inte stanna här.”

Att inte ge efter handlar inte om att vinna. Det handlar om att sluta förlora dig själv i små bitar varje dag. Det är ett livsförändrande tips, men det är också ett vardagligt: en mening, ett nej, ett steg bort från ett samtal som inte är värt din energi.

Att vara självgående är en av de mest grundläggande – och ändå mest underskattade – färdigheterna i arbetslivet. Många är duktiga så länge det finns en tydlig rutin, men så fort något oväntat dyker upp stannar de av och ringer istället för att tänka ett steg längre.

Varför blir det så?

Det handlar sällan om att någon är “dålig” på sitt jobb. Ofta handlar det om:

• Trygghet i rutiner. Många har lärt sig att göra rätt genom att följa instruktioner – och när instruktionen saknas, uppstår osäkerhet.
• Rädsla för att göra fel. Om kulturen på arbetsplatsen tidigare har straffat misstag, kan det kännas säkrare att fråga än att pröva sig fram.
• Brist på problemlösningsträning. Kritiskt tänkande och självständigt beslutsfattande är färdigheter som måste övas, inte bara förväntas.

Vad innebär det att vara självgående?

Att vara självgående betyder inte att man aldrig frågar. Det betyder att man:

• Förstår helheten. Man ser inte bara sin lilla del, utan hur den påverkar resten.
• Prövar lösningar innan man ger upp. Man tänker “Vad kan jag göra själv?” innan man ringer.
• Tar ansvar för resultatet. Man äger processen, inte bara uppgiften.

Jag tyckte frågan var svår så jag frågade gubben!

Jag tänkte att han skulle säga något som Ronja Rövardotter, Muminmamman, eller kanske någon mystisk örtalv från en bok ingen läst.

Men nej. Han svarade snabbare än en katt som hör en prasslande godispåse:

“Pippi Långstrump.”

Jag hann inte ens blinka. Han sa det med samma självklarhet som om han just meddelat att himlen är blå och att rabarber ibland smakar kål.

Och ju mer jag tänkte på det, desto mer började jag ana att han kanske… kanske… har en poäng.

Bevismaterialet (tyvärr ganska starkt)

• Jag har en tendens att kasta mig in i projekt med samma energi som Pippi kastar sig över en ny cirkusutmaning.
• Jag pratar med växter som om de vore gamla vänner.
• Jag har en kreativ förmåga att lösa problem som ibland gränsar till ren anarki.
• Jag har en katt som följer mig som en sidekick.

Och visst, jag lyfter inte hästar (än), men jag har definitivt burit hem saker från loppisar som väger mer än min självrespekt.

Men är jag helt Pippi?

Nja. Jag är nog mer en Pippi som dricker te, odlar permakultur och har starka åsikter om kryddburkar i retrofärger. En Pippi som hellre fermenterar rallaros än slåss med sjörövare. En Pippi som skriver blogginlägg om rabarber som smakar kål.

En Pippi som ibland tänker: “Jag borde nog inte göra det här”… …och sedan gör det ändå, men med lite mer planering och en lista.

Slutsats

Gubben har alltså utnämnt mig till Pippi Långstrump. Jag har ingen aning om vad det säger om mig. Men jag vet vad det säger om honom:

Han lever med en kvinna som är lika delar kreativ, kaotisk, praktisk, poetisk och fullständigt omöjlig att förutsäga.

Dagens skrivuppmaning fick mig att stanna upp mitt bland tomatplantorna: Tror du att allt händer av en anledning?

Jag tror att vissa saker händer av en anledning – det ena leder till det andra. Men jag tror inte att hela livet byggs upp på händelser av en anledning. Man kan grotta ner sig i denna fråga i oändlighet…

Det ena leder till det andra

I trädgården ser jag det tydligt: jag sådde basilika för att det såg fint ut på påsen. Sedan kom myggen, så jag satte upp myggnät. På grund av nätet fick tomaterna mer skugga, och plötsligt växte de bättre än någonsin. Ingen stor plan, bara små val som ledde till något nytt.

Så kanske är “anledningen” inte en hemlig masterplan, utan helt enkelt kedjor av orsak och verkan – med en slant slump inblandad.

När livet känns som en snårskog

Det finns dagar då allt känns meningsfullt, som om varje steg var rätt. Och det finns dagar då det bara känns som att jag trampat runt i en snårskog av misstag.

På de dagarna hjälper det mig att tänka på det som någon skrev om stoicismen: inte “allt händer för en anledning”, utan “allt händer av en anledning” – alltså på grund av något, inte för att det är förutbestämt. Det tar bort en del press. Jag behöver inte hitta en djup mening med att regnet kom exakt när jag skulle hämta paketet. Det regnade bara.

En anledning, flera spår

Samtidigt har jag märkt att vissa händelser verkligen känns meningsfulla i efterhand. Som det där köpet av en begagnad spade som ledde till att jag började grässa om en hel rabatt, som ledde till att jag lärde känna grannen som hjälpte mig, som ledde till att vi delar fröer varje vår.

Där kan jag nästan höja ett glas hemmagjord kvass och säga: “Ja, det där hände nog av en anledning.”

Men jag tror inte att det betyder att varje liten motgång är en del av en större plan. Ibland är det bara… slump. Och det är okej.

Att leva mitt i frågan

Jag landar nog i någonstans mittemellan:

• Vissa saker händer av en anledning – våra val, våra möten, våra små kedjereaktioner.
• Vissa saker händer utan större mening – slump, timing, väder, andra människors dagar.
• Meningen skapas ofta i efterhand, när vi berättar historien för oss själva.

Och kanske är det precis där det blir intressant: att vi får vara med och skriva om vad som “betydde något” och vad som bara var bakgrundsbuller.

En liten trädgårdsmetafor till slut

Tänk dig en perennrabatt. Vissa plantor satte du med omsorg, andra dök upp själva. Vissa trivs, vissa försvinner. Du kan inte kontrollera allt, men du kan välja vad du vattnar, vad du gallrar bort, och vad du låter få växa vilt.

På samma sätt med livet: vi kan inte alltid veta varför saker händer, men vi kan välja vad vi ger näring.