I går, när jag gick genom skogen, fick jag syn på något som nästan såg ut som små vågor av ljus på en gammal stock. Stora, härliga ostronmusslingar, mjukt skiftande i grått och beige, hade brett ut sig som ett eget litet landskap. Det är märkligt hur svampar kan få en helt vanlig trädstam att se ut som ett konstverk.
Det var något stillsamt över platsen. Ingen hade rört vid stocken på länge, och naturen hade fått arbeta i fred — lager på lager av liv som byggts upp utan brådska. Ostronmusslingarna låg där som ett bevis på hur vackert allt blir när det får växa orört, när skogen får bestämma takten själv.
